De räta grusraderna går som pisksnärtar genom de granittempel där de som en gång byggde Lysekil nu vilar. Ton efter ton av bearbetad sten manifesterar och fastställer enligt dåtidens regler innehavarnas sociala status. Polerad sten är ju dyrare än grovt huggen och det märks tydligt hur man förväntades presentera sig och sin släkt. På en liten ort som Lysekil frångick man förr inte utan reaktioner de oskrivna regler som styrde (och i viss mån fortfarande styr) från de som visste hur det skulle vara.
Fritz Lüsch var som stenen anger prost, och tjänstgjorde i Lysekil från 1911. Aktiv kommunal-man, idrottare, historiker och en stor personlighet som satte spår i minnet hos många.
ÅKERBRÄCKANS BEGRAVNINGSPLATS
Det var Lars Laurin som startade Skandia-verken, den stora industri som under många år var ryggraden i Lysekils näringsliv. Det finns en liten rest kallat SKV kvar, men hur länge när Skandiaverks-området nu ska bli bostäder?
Mattis hette egentligen Matilda Lundström, "ett mycket manhaftigt fruntimmer". Det finns en hel del att läsa om henne i Svenskt biografiskt handlexikon , men där står inget om att hon var känd i Lysekil för att gå i manskläder. Detta var givetvis mycket udda för över hundra år sen. och hon blev naturligtvis en känd person lokalt enbart därför. Fast på stenen står det att hon var född 1844, men i all annan in-formation 1846. Hennes villa på Rosviks-gatan används idag av Odd Fellow.
Lüsch var dock "något" tyskvänlig och det gör tyvärr att en del av den gamla generationens Lysekilare inte vill berätta sina minnen om honom. Prosten la stora pengar på kyrkans utsmyckning, fast det var egentligen hans fru som var rik. Släkten Zachau ägde tändsticks-fabrik i Uddevalla och var del av Kreuger-imperiet. Med Kreuger-kraschen 1932 var festen över för prosten och kyrkans fönster blev inte färdiga så som han hade tänkt sig. Han sörjde inte pengarna, bara att fönstren inte blev färdiga.
Om man vänder blicken ut ur de där raderna så ser det genast rörigare ut. Ett oöverskådligt virrvarr av rött, svart och grått.
Stadsfiskaler fanns fram till 1965, och fungerade ungefär som dagen chefsåklagare och polismästare/polischef, fast i en och samma person. Stadsfiskalen anställdes av makthavarna på orten, vilket väl bör ha garanterat ett visst mått av ofrihet...
En och annan form sticker ut från det dominerande kantiga. Klotet tillhör Prosten Lüsch och hans fru.
Ordning och reda
Laurin kostade som synes på sig det bästa möjliga. Numera är visserligen bildens häll med med bronsbokstäver bytt mot en häll med inhuggna namn, men eget gravhus är det bara familjen Laurin som innehar på Åkerbräckan. Prosten Lüsch har visserligen ett mindre berg, men hus är nog lite häftigare. Enligt initierade uppgifter var det mest Lars Laurins fru som gillade att omge sig med status, medan han själv gärna jobbade ständigt. Fast Laurins villa, där nu Lysekilsposten finns, på Södra Hamngatan 16 är ju mer imponerande än graven.
Om handlande Landeberg finns inte så mycket att säga annat än han 1897 byggde huset i korsningen Färgare-gatan/Kungsgatan, där nu en sportaffär finns.
Att få en egen kyrkoherde gjorde i ett slag en liten ort lite större. Wilhelm Bastholm tycks ha varit en omtyckt ledare för sin flock att döma av gravstenen dom förärade honom.
Släkten Hyllengren hade en gång i tiden stort inflytande i Lysekil. Idag finns det en Hyllengren kvar med anknytning till staden,
Henrik T Christenson var under många år föreståndare för samlingarna hos Bohuslänska Fornminnessällskapet Vikarvet. Han kallades lite föraktfullt för "spikrätaren" av vissa, men när man senare behövde använda de gamla smidda spik som han hade räddat så var man nog inte lika stöddiga. Ännu i åttioårsålderna klättrade han som en get på tak och klippor enligt Karl-Villy Johnsson, den andre föreståndaren på Vikarvet.
Magnus Radhe var en imponerande person både i handling och uppenbarelse. Han drev konservfabrik, stenhuggeri och Grand Hotell. Han satt som ordförande i stadsfullmäktige och i byggnadsnämnden, och var ordförande i Badbolagets styrelse. 1895 byggde han Lysekils första elverk.
Det som idag mest syns av hans verk i Lysekil är tegelbyggnaden på Kungstorget, fast den byggde han "bara" klart när svärfar A. J. Sundberg hade gått bort.
Radhes villa låg tills början av sjuttiotalet på Drottninggata 40/Gullmarsgatan 1. Många har plågats svårt i villan. Folktand-vården fanns nämligen där en tid.
Länsträdgårdsmästare Lindebäck har fått en slinga med murgröna på sin gravsten. I mitt tycke är det där en av de vackraste stenarna på Åkerbräckans begravnings-plats. Om titeln länsträdgårds-mästare finns det mer att läsa här.
Bundsen-släkten hörde till Holma, Bohusläns enda fideikommiss. Gustav Emanuel Bundsen föddes på Holma och dog i Lysekil efter en lång och fram-gångsrik karriär. En märkesman i ordet rätta mening: ordförande i både kommunal-stämma och kommunalnämnd när Lysekil blev egen kommun 1883, ordningsman,
När fotografen Malcolm Jacobson gick bort 1929 var det fortfarande drygt 5 år kvar tills Kodak började sälja sin färgfilm för amatörer, Kodachrome. Med denna film började utvecklingen mot den privata fotografering vi idag håller på med, och idag är den typ av porträttfotografering som Malcolm nog mest höll på med i stort sett borta.
När jag fotograferar med min ganska högpresterande kamera tänker jag ibland på dåtidens fotografer som skapade fantastiska bilder med otroligt enkla fotoutrustningar. Jag undrar vad fotograf Jacobson hade tyckt om dagens digitala teknikstinna semiamatörkameror som är mer avancerade än något en yrkes-fotograf hade ens för 20 år sen. En sak har dock inte ändrats: bra bilder kräver en bra yrkesman oavsett utrustningsnivå.
påskyndare av det lokala utbildningsväsendet och ledamot i Bad-bolagets styrelse. När badbolaget anlade stadsparken var Bundsen pådrivande. Han hade även en trädgård vid tullkammaren på Rosvik, som tullmännen sattes att sköta. Tullkammaren flyttades efter att Hotell Lysekil hade byggts (1952) till Verkstadsgatan, och hyser nu bl a Byggtjänst.
Bagaremästare Hallonqvist får väl sägas ha ett klart lämpligt namn.
Ovanstående är ju bara ett mycket litet utbud av en stor och spännande helhet. I de flesta fall vet man ju inget personligt om de som är begravda där annat än namnet, men för mig räcker det ihop med gravstenens status till att fundera vidare. Jag hoppas ni också kan göra så. (Platsen på Eniros karta)
(Klicka gärna på bilderna för större version)