ånga
andra badorter finnas på Sveriges vindomsusade vestkust. Mest ryktbar
bland dem alla, Marstrand förstås undantaget, är Lysekil. Denna plats
är kanske mera en helsovårdsanstalt eller kurort i egentlig mening än
flere af de svenska hafskustsanatorierna.
I spetsen för anstalten står
Professorn Doktor Carl Curman, hvilken har uppsigten öfver det hela, och
hans anordningar äro så naturenliga och helsosamma, att en och hvar
tycker om att vara under den skicklige läkarens vänliga vård och lyda
hans kloka föreskrifter.
Stockholmarne besöka vanligen Lysekil, medan de
goda göteborgarne samla sig i Marstrand, och emellan dessa båda badorter
eger en viss godmodig täflan rum.
”Vi hafva tre-tusen badgäster”,
utbasunar Marstrand”
"Nå, än se'n ?” genmäler Lysekil. ”Vi hafva
tre splitt nya förlofningar inom vår förtroliga krets. Tre par
lyckliggjorda för lifvet. Godt och väl med era tretusen och icke en enda
kärleksroman bland dem alla!”
Det var midsommaraftonen 1886, jag första gången landade i Lysekil.
Professor Curman mötte mig på kajen och ledsagade mig till sin vackra
villa, som är bygd i fornnordisk stil och af ortens ”vitsare”, med skämtsam
anspelning på doktorns yrke, blifvit döpt till ”Villa medici”.
Det egentliga Lysekil är en välmående köping nära spetsen af den långa
Stångenäshalfön och vidt och bredt känd för sin förträffliga
anjovis; men Professor Curman har inrättat en badort på den udde, som
bortom köpingen skjuter ut i Kattegat.
Här funnos badhus, ett nytt, beqvämt ”Societetshus”, en god
restauration och rik tillgång på lägenheter för sommargäster, ty det
var ännu i början af säsongen, och plakat med inskriften ”rum att
hyra”, voro på ett i ögonen fallande sätt uppsatta i fönstren i många
hus. Jag fann mig likväl ej behöfva taga någon af de utbjudna lägenheterna,
ty Doktor Curman ställde med en storartad gästfrihet, som väl anstod
kungen i Lysekil, till mitt förfogande en vacker villa, anlagd högt uppe
på berget, hvarifrån man hade utsigt öfver den breda, blåa
Gullmarsfjorden med dess amfiteatraliskt uppstigande dunkla bergshöjder.
När jag på qvällen satt på min veranda, sågs den sjunkande solen med
sina nästan horisontala strålar ställa fram i bjärt belysning alla färgskiftningarna
i landskapet; gröna kjusor framskymtade här och där långs den ojämna
bergväggen bortom fjorden, och längre bort i vester hvilade ögat med välbehag
på Fiskebäckkils hvita hus, som stucko fram mellan klipporna. Sen visade
sig ett präktigt färgspel; de hårda, grå bergmassorna blefvo mjuka och
blå, gingo så öfver till purpur, och öfver hvarenda dalgång bredde
sig en mörk purpurslöja. Då skymningen inbröt, fördunklades himlen af
moln, och en regnskur föll, men lusteldar kastade sin flammande glöd öfver
klippuddarna långs fjorden, såsom de hade gjort samma natt tusentals år
till ära för midsommarvakan och solguden Balder.
När man kommer och anmäler sig på restaurationen, ställer den nätta
uppasserskan tre frågor på en: ”Vid hvilket bord behagar herrn sitta?
Huru många rätter vill herrn ha? och Huru vill herrn bli titulerad?”
Hela hennes sätt visar tydligt, att hon betraktar den sista frågan som
den vigtigaste af dem alla.
Det förnämsta tidsfördrifvet i Lysekil är segling, ett helsosamt tidsfördrif
i sanning. Man kan segla fyra sjömil upp för den breda Gullmarsfjorden,
man kan leta sig genom labyrinten af klippor och skär långs kusten i
norr eller söder eller ock hålla vesterut åt öppna hafvet. Segelbåtarna
härstädes äro trettio till trettiofem fot långa, ganska breda samt säkra
och duktiga sjöbåtar. De äro klinkbyggda, med öfverliggande plankor af
en och en half eller två tums tjocklek, hopsatta med starka spikar och omålade,
endast skrapade och oljade, så att träets naturliga ljusgula färg
framträder fullt tydlig. Alla äro slupar och kutterriggade, men skrofvet
liknar icke alls den engelska kutterns, ty det är snarare bredt och
fylligt än djupt. De äro snabbseglande och kryssa bra. Hela midten af båten
är öppen, med ett säte, som går omkring på tre sidor och kan rymma
ett sällskap om ett dussin eller ett tjog personer. För om masten finnes
en ruff, med en lucka i däcket, och längst i aktern är i däcket en
rund öppning - liknande en brunn - i hvilken skepparen står, då han
styr båten, medan hans pojke sköter focken i fören.
Omkring fyratio sådana segelbåtar ligga vid bryggorna i Lysekil. Vid bron n:o 1
äro Lysekilsbåtarna förtöjda; bron n:o 2 är upptagen af de båtar,
som tillhöra de väderbitna skepparne från Fiskebäckskil på andra
sidan fjorden, medan den sista bron, n:o 3, begagnas af en brokig samling
båtar från alla möjliga ställen i närheten.
När man efter intagen frukost kommer ut från restaurationen, får man se
nutidens härdade vikingar stå och vänta på broarna, medan de hvita
seglen på deras präktiga båtar resa sig där bakom.
Då jag stod och såg på dem den första
morgonen i Lysekil, kom en splitt ny båt med fläckfria segel och däck
lovande och gled fram långs bron. Bestämdt kunde jag icke få tag i
någon bättre båt än denna. Jag hoppar ombord, båten faller af, och
snart gunga vi på fjordens klara, blåa vatten. Framåt går det
alltjämt mellan dunkla klippholmar och förbi det hvita fyrhuset högst
uppe på IslandsBergs hufvuds mörka klippbrant.
Nu visar sig framför oss Gullholmen en hel klunga
af fiskarstugor uppspetade på en kägelformig klippa, men vi lemna detta
fiskläge på styrbordssida, låta bommen gå öfver och styra in åt
Ellöse fjord. Sammetsmjuka fläckar af odlad jord framträda här och
där, såsom öppningar i fjordens mörka bergväggar.
Midt i en hvar af
dessa gröna fläckar står en röd bondstuga med rödt tegeltak, En
granat, infattad i ett smaragdfält och detta i sin ordning i den kalla
gråa graniten! Då vi komma närmare, få vi syn på den lilla gula
stigen, som slingrar sig öfver gräsmattan från stugan ned till
stranden, samt, på en liten i viken utbyggd brygga och en båt till
ankars där bredvid.
En fiskarpojke ror förbi, just som vi betrakta
taflan, och en fiskarflicka står i aktern på båten, med en röd mössa
på hufvudet, och lägger ut näten, allt som pojken ror på.
Stående i jaktens förstäf, med ryggen mot
fockstaget och lyssnande till vågornas behagliga sorl mot den framilande
bogen, ser jag drömmande kustens panorama upprulla sig för min blick.
Då nu en liten vik öppnar sig och en grön däld framträder mellan
klipporna och, gömd längst bort i änden af dalen, den svenske
fiskaren-landtbrukarens lilla röda stuga visar sin trädöfverskuggade
gafvel, med dess inbjudande hvita fönsterbågar och den trefliga
trädgården därutanför, föreställer jag mig helt naturligt, att där,
i den undangömda vrån, frid och glädje bo, och att det irrbloss, som
alla menniskor följa efter, men ingen uppnår, tilläfventyrs där skulle
kunna hinnas.
Allt som vi segla längre in i fjorden, blifva
dalarna större. Här, i en gynnande grön dalsänka, ligger emellan
klippväggarna en liten by sammangyttrad, och en stor, mörk, hafsgående
skonare är förankrad i den lilla viken.
Så glida vi framåt mellan den stora
Skaftön och fastlandet, och sedan sticka vi upp i vinden och kila in i
den smala farleden ”Strömmarna”. Här var strömmen tillräckligt,
stark för att rättfärdiga sundets namn, och, liksom vinden, rakt emot
oss. Den klippomslutna rännan var på sina ställen knappt bredare, än
vår båt var lång, men skeppar Julius Johansson lyckades medelst
skicklig manövrering och raskhet i vändningarna med skot och roder att
kryssa Dorat genom detta ”Trångsund”.
”Bra gjordt, skeppare!” sade jag, då
Johansson släckte på storskotet, och vi seglade ut i öppen sjö.
”Ja”, svarade han, ”hon seglar
bättre, än jag trodde, hon skulle göra.” Det kom nämligen fram, att
skepparen just dagen förut fått Dorat från skeppsbyggmästaren. I dag
var det första dagen, som han seglade med skutan. ”Och jag tog det för
ett godt varsel,” tillade han, ”att första gången, jag seglade med
henne fram till bron vid Lysekil, en herre skulle ropa an mig och taga
skutan, till och med innan jag lade till, och en herre långt bort från
Amerika till.”
Jag blef intresserad för Dorat, och
öfverfor henne med mitt bästa nautiska öga. Båtens största längd är
trettiotvå fot och dess bredd midskepps tolf fot. Den ligger fyra fot
djupt i aktern och tre och en half fot i fören och kan utan svårighet
taga ombord ett sällskap af tjugu personer. Den bär storsegel,
gaffeltoppsegel, fock, som går upp på en stag från fören, och klyfvare,
som fästes på ett tillfälligt bogspröt, hvilket stickes ut genom en
järnring i bogen. Den kostar, fullriggad och färdig att gå till sjös,
trehundratjugu dollars eller tolfhundra kronor.
Priset
för denna segelbåt, inberäknadt skepparen och pojken, var fem kronor
(omkring en dollar och trettiofem cents) för dag eller en krona i timmen
- d. v. s. ungefär en fjärdedel af hvad man i Amerika skulle betala för
en sådan farkost. Jag tyckte om Dorat och dess skeppare och jag hyrde den
för hela den tid, jag skulle stanna i Lysekil.
Vanligen slå
sig badgästerna i Lysekil tillsammans i små lag om fyra till tolf herrar
och fruntimmer, alla bekanta med hvarandra, och hvarje lag hyr en
segelbåt för hela uppehållstiden samt fördelar på de särskilda
medlemmarne kostnaden, hvilken sålunda blir inskränkt till en
obetydlighet. Jag fann, att min åtgärd att hyra en båt för mig ensam
betraktades såsom en yttring af slöseri och med ens tillförsäkrade mig
namnet af millionär.
Medan skeppar Johansson och jag pratade med
hvarandra, seglade vi förbi Lundviken med dess vackra lundar, dit
badgästerna pläga lustfärda, och snart voro vi ännu en gång ut på
den vida Gullmarsfjorden. Efter en seglats af trefjärdedels sjömil snedt
öfver fjorden lade vi till vid bron i Lysekil lagom i tid för att se ”trampen”
- promenaden på det stora badhusets framsida - uppfylld af herrar och
flickor, hvilka, klädda i ljusa sommardrägter, togo sin vanliga motion
mellan hafsbadet och middagen.
Det är icke blott segelbåtarna, som äro billiga i Lysekil, utan allting
annat i förhållande därtill. Priset på ett hafsbad, med ett trefligt
afklädningsrum, handdukar, en lika lång som man själf m. m.,
är sex cents (tjugufem öre), och man kan få bada hela sommaren för
två och en half dollars (tio kronor). I själfva verket är priset på
det ena som andra vid en svensk badort egnadt att bereda en amerikanare en
ständig och högst angenäm öfverraskning. Man kan få ett beqvämt rum
för en half dollar per dag och god mat för sjuttiofem cents. Vidare har
man sin segelbåt, med skepparen och pojken inberäknade, för en och en
tredjedels dollar, och om man tillfälligtvis låter dagen räcka till
midnatt, hör man intet knot.
Det är ett klart sakförhållande, hvilket
låter bevisa sig matematiskt, att en amerikanare kan tillbringa sommaren
vid hvilken som helst af uppehållsorterna på den svenska hafskusten samt
betala resan från Förenta Staterna och tillbaka och det oaktadt
inbespara hälften af hvad han skulle gifva ut vid någon af våra
badorter på modet. Det förundrar mig, att icke någon af mina pungslagna
landsmän vågar försöket. Språket behöfver icke afskräcka dem, ty
inom de bildade klasserna på vestkusten talas ganska allmänt engelska,
hvilket där har första platsen bland de främmande språken, såsom
fallet är med franskan i Stockholm och andra städer på halföns östra
kust.
Många svenska ord likna ganska mycket de
motsvarande engelska. Så får man snart lära sig, att ”hus” betyder
”house” och uttalas temligen lika. Vid en badort får man emellertid
se hus med inskriften ” Bad-hus” (Bad = dålig, lastbar). Detta är
stötande. Det är illa nog, tänker ni helt naturligt, att hafva sådana
hus, utan att man därför behöfver offentligen kungöra deras stygga
beskaffenhet. Men hvem kan skildra edra känslor, kyske läsare, då ni,
efter att hafva svängt om ett hörn, öfver dörren till en stor byggnad,
som för öfrigt ser helt oskyldig ut, får läsa skylten ”Dam-Bad-Hus”
och med egna ögon se, huru vackra, småleende svenska flickor gå in
genom dörren, hvars inskrift tyckes vara lika fasansfull, som den,
hvilken Dante såg skrifven öfver porten till helvetet: ”Låten allt
hopp fara, I, som här inträden!”
Bed dock, innan ni med vämjelse lemnar den
trefliga platsen, någon af edra svenska vänner att öfversätta orden
åt eder, och ert förtroende till Sverige och dess känsla för det
passande blir på nytt befästadt, när han meddelar, att ”Dam-Bad-Hus”
helt enkelt betyder ”Badinrättning för damer”. För att gifva
Lysekil dess rätt, vill jag emellertid säga, att det ej var där, utan i
Vaxholm, som jag såg den för en främling öfverraskande inskriften.
Lifvet vid Lysekil är icke blott
angenämt, utan väl regleradt. Allt går efter gifna föreskrifter, och
när Doktor Curman har ledningen, kan man vara säker på, att
föreskrifterna tillämpas. Man stiger upp klockan sju och får vanligen
en kopp kaffe i sin bostad. Emellan åtta och nio taga många af
badgästerna svensk sjukgymnastik i en för det ändamålet anordnad
lokal. Andra promenera i parken eller vid sjön, under tiden drickande det
helsovatten, som blifvit ordineradt för en hvar, och lyssnande till en
musikkår. Vatten från alla Europas helsokällor kan här erhållas
oförfalskadt. Klockan nio serveras frukost, och vid tiotiden segla
båtarna åstad, en efter annan, med glada lag ombord. Emellan ett och
två komma båtarna seglande hemåt från fjorden eller hafvet, ty nu
tager en och hvar ett bad, varmt eller kallt, i ett kar, med borstning och
gnidning af alla slag, eller hoppar i sjön, hvarefter följer en rask
promenad för att åter sätta blodet i kraftig cirkulation. Sedan intages
middagsmåltiden omkring klockan tre. Musiken spelar nu åter under en
timme, hvarunder man smuttar på sitt eftermiddagskaffe i öppna luften,
och sedan allt detta är öfverstökadt, seglar hela verlden ännu en
gång ut på sjön för att njuta af nordens soliga eftermiddagar.
Vid
åttatiden serveras supé med mest varma rätter, stek, kotletter, fisk
och dylikt. Sist af allt promenad och glam i den härliga, långvariga
skymningen, och man går till ro kl. tio eller elfva. Två gånger i
veckan dansas det i societetshusets sal. Dansen börjar kl. åtta och
slutar alltid precis på slaget elfva, ty det är för att vinna helsa,
icke för att dansa bort den, som man far till Lysekil.
Några aftnar seglade vi, ett gladt båtlag, tvärs öfver fjorden och
superade i Fiskebäckskil. Där finnes en egendomlig gammal kyrka. I denna
hänger ett skepp i miniatyr, fullriggadt, men utan segel, öfver
midtgången, fästadt i en bjälke nära dörren. Taket är hvälfdt; så
väggar som tak äro af trä samt målade i klarblå färg. Ofvanpå denna
grund äro målade bibliska scener från både Gamla och Nya testamentet.
Väggar och tak äro fulla af dylika målningar; gestalterna äro
framställda i kroppsstorlek och i bjärta färger, med präktig,
rödblommig Rubenshy; änglarna och keruberna, som i stor mängd sväfva
rundtomkring de blåa väggarna, äro alla feta och runda, röda och
frodiga, och emnade att ingifva åskådaren de mest hugnesamma tankar med
afseende på de religiösa känslor, som råda hos ortens
fiskarbefolkning.
När man seglar ut åt Kattegats öppna
rymd, far man mellan två klippholmar, hvilka hafva hvar sin lilla
kägelformiga och hvitstrukna stenvård. Dessa stenmärken benämnas af
fiskarne med de förtroliga namnen ”Gubben” och ”Gumman”, och
artigt nog har man gifvit namnet ”Gumman” åt den, som är prydd med
ett rödt tvärstreck.
Om man vänder stäfven norrut, kommer man
efter halfannan mils segling bland skären till Malmön, som är bekant
för sina stenbrott och sliperier samt, enligt en gammal sägen, för sina
äldsta inbyggares småväxthet. Dessa små menniskor voro dvärgar till
själ som kropp och kallades Malmö ”barn”; de antogos vara en
qvarlefva af Sveriges urbefolkning. De hafva nu utan tvifvel försvunnit,
åtminstone sågo vi vid våra besök på ön intet spår af det
småväxta folket.
Ett godt stycke utanför Malmön ligger den
höga klippan Hållö med sitt hvita fyrtorn, som är synligt vidt och
bredt omkring. En dag foro vi, förledda af en gynnsam bris, upp mot norr
långt bortom Malmön. För fulla segel kilade vi förbi fiskläget
Tången på dess klippholme, med de röda stugorna i klunga mellan de
gråa bergen och en rad af små fiskbodar, stående intill hvarandra, med
gaflarna mot sjön, liksom ett led soldater, skuldra vid skuldra, utefter
den bugtande klippstranden.
Tången ligger vid ett sund, som är stor
farled. Detta var nu öfverhöljdt af de bruna seglen på en hop
fiskarbåtar, som gingo till sjös. Jag räknade etthundratio segel, som
voro synliga på en gång. Det var idel slupar, omkring trettiosex fot
långa, ganska breda och duktiga lastdragare. Det var den 2 Juli.
Makrillen hade kommit, till kusten en eller ett par dagar förut, och
fiskarne seglade ut till fångst i alla användbara båtar.
Vi glida förbi Smögens stora köping,
där de rikaste fiskare på hela kusten äro bosatta, lemna den på
babordssida och fara styrbordshän rundt en udde. Ett rödt magasin synes
nere vid sjön, och sen en röd stuga med lummiga träd därbakom i en
bergsklyfta; längre bort ses en båt uppdragen på en klippafsats, och
därpå, allt som hamnen öppnar sig, framträder för våra blickar en
mängd röda hus, alla med hvita fönsterkarmar, vidare en hel skog af
master till fiskarbåtar, långs stranden fiskbodar samt slutligen en
smärt tornspira till en kyrka.
Utanför de öppna dörrarna till bodarna höllo
qvinnorna på att rensa makrill. Jag steg i land på en af de små
bryggorna och gick öfver en smal plankbro, som hvilade på små stolpar,
fram till ett gammaldags fiskläge, ”Grafvarna”. Huru kraftigt vittnar
icke redan dess namn om farorua och lidandena på den klippiga kusten! Jag
följde vägen till kyrkogården och gick in genom en trång öppning i
stenmuren. Kring några grafvar hade man satt uppstänger,
på hvilka voro hängda ett slags skärmar af segelduk, ämnade att skydda
blommorna mot blåsten. En graf var kringstängd med ett stycke af ett
gammalt fisknät, som hängde på björkqvistar, hvilka voro nedstuckna i
jorden vid hörnen af grafven. Dessa bleklagda blommor och trasiga bitar
af segelduk och nät, som svajade för vinden omkring de nyupptagna
grafvarna, täljde sin stumma, men gripande saga om hemmets hjärtesorger.
Öfver grafvarna höjde sig Gustaf-Adolfs-kapellet med sin vackra
tornspira. Denna nätta kyrka, byggd i nutida stil och af ljusgult tegel,
syntes alls icke passa till den gammalmodiga och kulna fiskarbyn.
Jag såg i denna ett stort och beqvämt
hus, omgifvet af en treflig trädgård. Jag hade icke behof af att fråga,
hvem som var dess lycklige innehafvare, ty snart visade sig en prest, som,
med en öppen bok i handen, gick fram och tillbaka på den breda verandan.
Just som vi seglade vår väg, kommo två flickor roende in i hamnen med
en båtlast ved. Båten var stor och veden högt uppstaplad, men flickorna
rodde på af hjärtans lust. De hade svarta sjaletter knutna kring
hufvudet, och deras rödletta kinder, blå ögon och präktiga, hvita
tandrader visade sig till sin fördel, medan de nickade och logo åt oss
hjärtligt och gladeligt.
När vi på återvägen foro förbi Tången, mötte
vi ångfartyget Albert Ehrensvärd, hvars däck var alldeles svart af beväringsynglingar,
som från årets möte återvände till sina hem långs kusten. De skreko
och hurrade med lif och lust och svängde sina mössor för att helsa oss,
då vi seglade förbi.
På
en af våra utfärder från Lysekil gingo vi i land vid det lilla fiskläget
Gullholmen, ryktbart såsom det äldsta fiskläge i Bohuslän, i det att
denna klippholme blifvit bebyggd så långt tillbaka, som på Hakon
Hakonssons tid, emellan 1240 och 1260. Men Gullholmen kan grunda sitt
rykte på en giltigare anledning än denna omständighet. Det är ett
gammalt bruk hos bankfiskarne från Gullholmen, att, när en af båtlaget
dör, hans kamrater sedan alltid på sina kryssningar i Nordsjön föra
med sig en rad krokar, benämnd backa, och all den fisk, som tages på
denna, sättes samvetsgrant åsido för att lemnas till den döde båtkamratens
enka eller minderåriga barn. Fiskarstugorna på Gullholmen voro kringströdda
på den ovala klippan ungefär med samma regelbundenhet och ordning, som
smulor på ett bord. Stigarna - det fanns ingen möjlighet att bruka ordet
gator - gingo i zigzag mellan de röda kojorna och klängde upp och ned öfver
bergshöjden, sådan denna var af naturen. Där lutningen var brantast,
voro ståltrådslinor spända, så att man med ett handtag kunde rädda
sig från fall.
På ett ställe hade en liten aflång hög med jord,
ungefär lika stor som en graf, förts upp på berget. Den var
omsorgsfullt inhägnad och tjenstgjorde som trädgård. I hela fiskläget
fanns icke tillräckligt med jord att tjena till graf åt den spädaste af
dess inbyggare. Men då jag gått öfver en bro till den stora Hermanön,
fick jag se ett enkelt kapell och rundt omkring det den lilla kyrkogård,
där det goda folket på Gullholmen får hvila efter döden. Den smala spång,
som för dit, är i sanning en ”suckarnas bro”. På kyrkogården
funnos små hvitmålade träkors samt flata hällar och vårdar af sten,
och här, i detta aflägsna nordiska fiskläge, hade de lefvande på de dödas
vårdar inristat samma längtan efter ro, samma odödlighetshopp och samma
brinnande åstundan att mötas igen bortom grafven, som i hvarje tidsålder
och hvarje luftstreck funnit uttryck i folkens böner.
Ett
tvillingskors reste sig öfver två sida vid sida liggande grafvar. Dessa
kors hade en gemensam horisontal slå, som gick på tvären från den ena
uppståndaren till den andra och på ett rörande sätt förenade de
grafvar, som gömde man och hustru, hvilka innerligt hoppats att icke
blifva åtskilda i det okända landet bortom lifvets gräns.
Helt
nära reser sig en klippbrant högt öfver både kyrkogården och
kapellet. Längst uppe på klippspetsen står en hög utkiksställning,
hvilande på långa rödmålade sparrar. Jag klättrade på en lång stege
upp till detta lotsnäste och blickade ned på skärgårdens väldiga gråstensmassor,
som lågo strödda rundtomkring, och på de blåa hafsrymderna emellan
dem. Det såg ut, som om något vulkaniskt utbrott hade öfversvämmat
hela kusten med smält lava i oregelbundna vågbildningar, och, när den
stelnat, oceanens vatten störtat in och fyllt alla fördjupningarna.
Dock ej alla, ty jag ser, att fördjupningarna
uppe på de större öarna äro upptagna af små sjöar och pussar med sött
vatten. I en af dessa står en hop kor ända till knäna i vattnet, och
bortom dem ses en smal strimma af grön betesmark. Sjö, ängsmark och kor
- hvilken motsats till de kala gråa bergväggarna, som utestänga hafvet!
Och ingenting annat än gråsten skulle blifva synligt för turisten, som
seglar förbi, beqvämt sittande på däcket af en ångbåt.
När det blåser frisk nordvestvind, är
det rätta tidpunkten att segla djupt inåt landet öfver Gullmarfjorden.
Man kan då segla både upp och ned åt fjorden med vinden från sidan. Se
bara, huru nordvesten kommer kilande med starka vindstötar från dessa
svenska berg, alldeles som i Amerika, hur den bildar mörka, rörliga fläckar
här och där på fjorden, hur den formar vattnet till lekfull krusning
och snart piskar det, så att skummet häfs i hvita spetsar! ”Hvita gäss”
kalla svenskarne dylika brottvågor. De gråa armarna på en väderqvarn
svänga alltjämt för min syn däruppe bortom den gråa bergväggen till
fjorden, där vi skjuta framåt i den tidiga morgonstunden. De gröna fläckarna
odlad mark blifva allt större, ju längre in i landet vi segla. Trädgårdar
och lundar visa sig. Landet är afdeladt genom stenmurar, ty fläckarna
emellan bergen bli nu stora nog för att delas, och där skär en
slingrande rad af träd ett grönskande fält i två delar och röjer,
hvar bäcken kröker sin väg till sjön.
Här och där på bergsluttningarna stå
kringspridda grupper af tallar, och de vindkårar som komma från Bornö,
kännas varma och mättade med tallskogsångor. Det mojnar af, då vi
komma alltmera in under ön, och vi sätta upp klyfvaren. Dorat bugar sig
till erkännande och glider framåt med ökad fart.
Långt ute från fjorden hade vi sett den
höga Smörkullen, lik en jätte, hvilken i hela sin längd ligger
utsträckt på marken för att dricka ur fjorden. Där syntes kroppen och
axlarna, fördjupningen bak i nacken och hans väldiga hufvud utmed
vattnet, Tallarna på den kullriga toppen voro hans hår, och när vi
nalkades, visade sig hela framsidan af det trehundra fot höga berget som
ett stort, till hvarje drag fullt utbildadt, stenanlete, som bistert
skådade ut öfver fjordens vatten - en nordens sphinx eller snarare en
rimturs, förvandlad till sten.
Vi seglade alldeles inunder det tysta majestätiska
anletet, skotade upp focken mot vinden och dröjde nedanför berget. Där
var ett storartadt eko, oaktadt den friska brisen. ”Här ha måsarne
förr haft en bra plats att häcka”, sade skepparen; nu fanns där
ingen. Endast några svalor flögo omkring där, och en hvit fisk hoppade
upp ur fjorden. Vi segla framåt långs en rad af branta klippor, större
och högre än Hudsonflodens ”pallisader” - bistra gråstensmassor -
med bälten af hvita qvartsränder - som stupade ned i sjön. Det finnes i
dessa bergmurar en klyfta, som går på tvären från toppen ända ned
till grunden. Skeppar Johansson utvisar den för mig såsom ett ”ormstreck”
och meddelar mig helt allvarsamt, att det är en strimma efter en ofantlig
snok, som från berget glidit ned i fjorden. Det gifves ingen ormhistoria,
som är för grof att sväljas af fiskare och bönder på Sveriges
vestkust. De flesta tro blindt på sjöormen. Många hafva sett honom
under de hemskaste omständigheter. En fiskare, som bodde strax norr om
Lysekil, berättade mig, att han en gång förföljdes af en sjöorm,
under det han i sin båt rodde i en insjö. Han räddade lifvet genom att
med all skyndsamhet ro till en trädbeväxt holme och gömma sig där, men
ormen sam tre gånger omkring holmen, vädrande efter honom, och odjurets
hufvud nådde öfver de högsta träd. Upplifvad af sitt ämne, företog
han sig därpå att varna mig för ”ringormar”. Han hade flere gånger
sett dylika. Detta slags kräldjur tar stjärten i munnen och bildar af
sin slemmiga kropp en ring; därpå rullar det sig själft fram i bygden
med ringa ansträngning och otrolig hastighet. Detta berättades mig för
många år sedan. Jag har sedan tänkt, att den svenske fiskaren var en
profet och hade en uppenbarelse om velocipeden, som komma skulle.
Gröna fält, som sluttade ned mot
stranden, en park med en flaggstång och en ståtlig svensk
herrgårdsbyggnad där bakom träda nu fram vid innersta änden af
fjorden. Där synas hövålmar på fältet, och som jag stiger i land,
hör jag ett starkt raspande, som påminner mig om Amerika, och när jag
blickar upp, får jag se en slåttermaskin, som skär sin breda väg genom
gräset. En väldig hjord af svarta och hvita nötkreatur står på
betesmarken längre bort invid sjöstranden. Här råder sommarhetta. Hur
olika mot den blåsiga udden vid Lysekil, fyra mil längre nedåt fjorden!
Här känner jag doften af klöfver och smörblommor samt hör fågelsång
och bins surrande. Här ligger, skyddad på båda sidor af berg och
sluttande mot solskenet och fjorden, den fruktbara egendomen Saltkällan.
Dess egare, Patron V. Ullman, en kraftigt
byggd karl med rödt skägg, ännu knappt i medelåldern, kommer nu fram
på vägen, klädd i en hvit linnedrägt. Han är nu på återvägen från
sitt dagliga bad i fjorden och yrkar på, att jag skall blifva hans gäst
och följa honom hem för att spisa middag med honom. Vi styra därför
våra steg till den rymliga salen, där jag blir föreställd för hans
kära hälft, och sedan går han med mig öfver en del af egendomen -
endast en liten del, ty egendomen i sin helhet sträcker sig öfver
tvåtusenfyrahundra tunnland.
Jag blef lifligt intresserad af en ny lada, som
patronen höll på att bygga. Den syntes mig i ovanlig grad förena
utrymme och beqvämlighet. Den var byggd af resvirke, tvåhundratjugufyra
fot lång och femtiotvå fot bred.
Den var tjugu fot; hög på sidorna, och taksparrarna voro lagda i sådan
lutning, att takåsen var fyratio fot från marken. Men nu kommer det
egendomliga i denna ladas byggnadssätt. Tvärbjälkarna voro icke lagda på
ändarna af de uppresta stockarna vid takets nederkant, utan uppe på
takstolarna halfvägs mot takåsen. Detta åstadkom ett mycket större och
högre öppet rum i byggnaden, och för att godtgöra bristen i styrka
voro långa och starka timmerförband anbragta nästan som inre sträfbågar.
De nedre ändarna af dessa förband voro instuckna i restimret, och de öfre
ändarna uppburo takstolarna halfvägs, där tvärbjälkarna voro
infogade. Dessa ankarförband fingo erforderlig fasthet genom tvärförband,
som utgingo från restimrets öfversta ändar och voro rätvinkligt
intappade i ankarförbanden ungefär vid midten af deras hela längd.
Öfver midten af tvärbjälkarna var anlagd
en bana af järnskenor, om fyra fots spårvidd och tvåhundratjugufyra
fots längd, eller från den ena änden af ladan till den andra. På denna
järnbana fanns en vagn. Kedjor, som gingo ned från denna vagn, uppburo
en ställning, som hängde strax ofvan golfvet, och på hvilken det inkörda
höet urlastades. En karl, som stod i vagnen däruppe, kunde vidare, med
tillhjälp af ett vindspel, omkring hvilket de uppehållande kedjorna löpte,
hissa upp den med hö lastade ställningen så högt, som det behöfdes,
och sedan medelst en vef, liknande den på en dressin, skjuta vagnen
tillika med det under densamma hängande lasset hö till det rum, där hö't
skulle afstjälpas. Alla bjälkarua voro vid midten itusågade, och en
omkriug tre fot vid öppning gjord, för att låta kedjorna, som uppburo
ställningen, passera obehindradt utefter ladans hela längd, och de
framskjutande bjälkändarna uppehöllos af järnstänger, som hängde ned
från tvärförbanden ofvanför, såsom det hela är åskådliggjordt i
vidstående ritning, hvilken tjenar till att gifva en tydligare föreställning
om byggnadens konstruktion, än någon beskrifning är i stånd till.
Denna lada skulle icke brukas till annat än
upplagsplats för hö och säd. Inga nötkreatur, hästar eller får
skulle där inrymmas. Planen syntes mig vara ny och ändamålsenlig samt
kunna bringas till användning i norra delen af Förenta Staterna och i
Kanada, äfvensom i hvilket land som helst, där stränga vintrar och snöfall
nödga jordbrukaren att lägga sitt hö och sin sädesgröda under tak.
Vi
drucko vårt kaffe efter middagen i trädgården framför boningshuset. Här
växte smultron, hallon och björnbär. Här fanns också en präktig
fruktträdgård med äpple-, päron- och körsbärsträd, en köksträdgård
med grönsaker i ymnighet, en gräsplan med uppsatta tennis-nät, en park
med resliga träd därbakom, och nedanför blomsterrabatter med slingrande
gångar och bildstoder, som tittade fram bland buskverket. Här kunde man
också njuta af de friska luftströmmarna från fjorden, nu uppvärmda
efter att hafva strukit fram öfver vida marker och uppfyllda af doften från
blommor och nyslaget hö. Det var angenämt att dröja här, som
amerikansk gäst i ett svenskt hem, och solen hade skridit fram på sin
bana, så att klockan var nära sex på aftonen, då jag tog farväl af
Herr Ullman - hvilken följde mig ned till bryggan - och seglade min väg
utåt fjorden.
Omkring en fjärdedels mil inåt landet från Saltkällan ligger den
bekanta byn Qvistrum. Vid en senare utflygt till Saltkällan besökte jag
Qvistrum. Vägen dit går norrut uppför dalen kring Qvistrums å, hvilken
brusar emot vandraren, för att falla ut i Gullmarsfjorden. Vägen är
skuggad af lummiga träd, som nästan bilda en allé, och på båda sidor
resa sig klippor och skogsberg.
Jag fann det vara en behaglig vandring på
en sommardag att gå denna väg fram. Vid Qvistrum. finnes en
gästgifvargård,
som är öfver tvåhundra år gammal. Man kan skönja den på en skylt,
som svajar från en stång framför huset och framställer en hvit häst i
ett grönt fält. I Qvistrum har en underdomstol, som omfattar fyra härad,
sitt säte, och man kan vara viss om att få en god middag på
gästgifvargården,
om och när ting pågår.
Medan man lagade i ordning min middag,
gjorde jag ett besök i tingshuset, en gammal rödmålad byggnad. I
tingssalen hängde bakom domarens plats en stor oljemålning, som föreställde
rättvisan i dess sedvanliga skick med bindel för ögonen och en våg i
handen, och i taflans fyra hörn voro anbragta vapnen för de fyra härad
- Sotenäs, Stångenäs, Tunge och Sörbygden - som sammankomma här för
att söka denna ”rättvisa”, hvilken stod målad mellan deras vapensköldar.
Jag såg nu, att skylten på gästgifvargården - den hvita hästen i ett
grönt fält – var Tunge härads vapen.
Vid Qvistrum är dalen ganska smal; höga
berg resa sig på båda sidor, och ån gör en krökning. Här hafva
svenskarne ofta i forna tider hållit stånd mot norska och danska
härafdelningar,
som tågat emot dem norrifrån. Passet tyckes likväl aldrig hafva blifvit
försvaradt med den ihärdighet, som man kunde vänta sig med anledning af
dess naturligt starka läge och den svenska tapperheten, utom en gång,
1675, då Ascheberg med tvåtusensjuhundra svenskar försvarade Qvistrum
mot sextusen fiender.
Jag
klättrade upp för en höjd bakom gästgifvargården för att bese den så
kallade ”Kung Carls skans”. Uppe på höjden var ett grönt fält med
böljande hafre, och några dunkla spår af jordverk funnos vid randen af
bergsplatån. Det är en stark ställning, en bergsudde, som skjuter ut i
dalen och beherskar den ofvan och nedan, och ehuru skansen var nästan
borta, voro de vackra utsigterna uppåt och nedåt den skogklädda dalen
tillräcklig ersättning för uppklättringen på höjden.
Kort efter min utflygt till Qvistrum nödgades jag lemna Lysekil, dess
trefliga badgäster och den breda blåa fjorden, men mina vänner, hvilkas
hjärtlighet icke hade några gränser, uppfyllde kajen för att taga farväl
af mig och räckte mig ett antal buketter, som kunde tillfredsställa en
baldrottning. Musiken kom ner till bron och blåste: ”Till Österland
vill jag fara” - hvilket, såsom löjtnant Rosenblad förklarade det,
användes som den bästa till buds stående ersättning för ”Yankee
Doodle”. En och hvar viftar med näsduken, då ångbåten lägger ut.
Den amerikanska flaggan är hissad på ”Badrestaurationen”, och
flaggan på den villa, där jag hade bott, sänkes till en helsning,
hvilken besvaras af ångbåten. Stående på akterdäcket, viftar jag till
tack för alla dessa vänlighetsbetygelser, tills mina vänner på bron förtona
i en mörk massa, öfver hvilken en böljande stjärnhimmel af hvita näsdukar
hvälfver sig, och slutligen försvinna bakom en udde.
Nästa år, 1887, for jag åter öfver
Atlanten för att tillbringa sommaren i Sverige, och kort efter det jag
landstigit i Göteborg, gick jag på ångbåt till Lysekil. När vi
nalkades, var det en glädje att återse de kalla, gråa klipporna, den
lilla hvita kyrkan, köpingen och den höga skorstenen på badhuset,
hvilken viftade med sin långa, svarta rökvimpel. En flagga svajade från
villan på berget, och Professor Curman stod på bron för att helsa mig välkommen
och ledsaga mig till mitt förra hem, som var fullständigt i ordning för
att tagas i besittning, och där jag ännu en gång drack i fulla drag af
den storartade utsigten öfver den vida fjorden och de nakna klipporna.
Skeppar
Johanssons ärliga ansigte vidgades till ett väldigt, hafsvidt grin, då
vi ännu en gång seglade åstad i den förträffliga båten Dorat. Detta
år hade jag tagit mina flaggor med mig, och till skepparns stora glädje
hissade jag den Amerikanska Jaktklubbens flagga på Dorats gaffel och
Portlands Jaktklubbs vimpel på dess toppmast. Båten syntes vara stolt öfver
sin nya flaggklädsel och kilade i väg fortare än någonsin. Långt in i
fjordarna och vidt omkring bland holmarna seglade den med sina sällsamma,
främmande flaggor och förde utan tvifvel ”stjärnor och strimmor”
till månget ställe, där de aldrig förut varit sedda.
Under sommaren hade vi månget nappatag med
de andra segelbåtarna i Lysekil, men Dorat stack duktigt upp i vinden och
lemnade hela flottan bakom sig, så att den amerikanska flaggan först
seglade fram till bron.
I medlet af Juli månad inträffade en omhvälfning
af sällskapslifvet vid Lysekil. De gamla, enkla, regelbundna tidsfördrifven
med seglatser, promenader och små samqväm togo slut. Det var väntan och
oro i luften. Kungen kommer. ”Direktionen för nytta och nöje” håller
högvigtiga sammankomster, och flere komitéer hafva affärsmessiga
sammanträden. En och hvar går omkring med vigtig min, somliga med
hemlighetsfull uppsyn. Den makliga badorten har småningom antagit ett affärslikt
utseende, har blifvit pigg, liflig och riktigt vaken. Soaréerna väcka ej
längre något intresse. De unga flickorna, som dansa hvarenda dans och
ledsna först, när den sista gått till ända, bry sig nu ej alls om
dansen. De fara ej heller ut och segla på förmiddagsqvisten; nej, de föredraga
att stanna hemma och komma tillsammans för att binda kransar i
societetshuset. Herrarne förblifva också hemma.
Är det icke förvånande? Och framme ligga subskriptionslistor - tolf
kronor för herre och sex för dam - till den stora balen och supéen.
Allaredan komma stora, grofva slupar
seglande och lägga till vid bron, fullastade med unga furor och granar.
Dessa föras skyndsamt i land och ställas upp kring alla broar, vägar
och stigar för att hedra Hans Majestät Konungen. Sannerligen äro icke
svenskarne ett lojalt folk.
Då
jag tidigt på morgonen den 20 Juli blickade ut från min villa på berget, såg jag en svensk örlogsman
ligga till ankars på redden strax nedanför, med det svarta skrofvets
dunkel hvilande öfver det solbelysta vattnet, med master och rår jämte
deras irrgångslika tackling af tusentals hårdt spända tåg tornande öfver
alla öfriga fartyg på fjorden, med utsvängda råstänger och båtar förtöjda
vid dem. Det var skolfartyget Saga, hvilket hade kommit in på
natten.
Nu affyras en salut från badanstaltens lilla batteri af fyra kanoner på
bergstoppen, och jag får sigte på ett långt, lågt, blyfärgadt skrof
med fyrkantiga skorstenar, tillhörande den stora pansarbåten Svea,
- svenska flottans stolthet - hvilken glider in på redden, långsamt
klyfvande vattnet med sin framskjutande ramm. Fyra flaggor svaja
signalerande från toppen af dess enda mast. Den går långsamt förbi fören
på det efter äldre typ byggda skolskeppet, tydligt röjande motsatsen
emellan dagens pansarbåt. och den höga örlogsmannen från - så att säga
- gårdagen.
En annan pansarbåt svänger omkring
klippan i Sveas kölvatten, strax därpå åtföljd af en tredje, en fjärde
och en femte. Blenda, Rota, Disa och. Skagul äro deras
kraftigt ljudande nordiska namn; alla äro de bepansrade, alla målade i
blygrå färg. Efter dem komma fyra torpedobåtar, nästan gående under
vattnet, med den högsta del uppskjutande öfver det, lik ryggen på en sköldpadda,
och sin korta skorsten, som lutar starkt akterut. Två af dem äro
uppkallade Hugin och Munin, efter allfadern Odens två fåglar.
Snart börja kedjorna att rasslande löpa
ut, och Flottan går till ankars. Den utgör tio krigsfartyg, alla, utom
ett, nutida pansarbåtar, den största svenska flotta, som samlats här
efter Gustaf den tredjes tid. Jag kunde icke låta bli att fråga mig, om
vi i Förenta Staterna, med vår befolkning af sextio millioner och våra
omätliga tillgångar, kunde mönstra en så ansenlig sjömakt. (Nu när
jag nedskrifver detta, 1890, kunna vi det, Gud vare lofvad.)
Hela dagen fortsattes förberedelserna för
konungens mottagande. Flickorna bundo korta eklöfsqvistar omkring ett långt
tåg och åstadkommo så en grön slinga, ungefär lika bred som ett af
deras smala lif, och den upphängdes sedan i festoner rundt omkring
badhuset. Stänger i hundratal voro uppresta parvis långs vägarna, och
från deras toppar svajade små triangelformiga flaggor af alla möjliga färger
och former. Vid landstigningsplatsen hade man uppfört en triumfbåge af
gröna löf.
Den stora dagen, Torsdagen den 21 Juli, var
så vacker, som den mest patriotiske svensk kunde önska. Himmelen var
klar med strålande solsken, och behagliga vindar blåste sakta från
hafvet. Lysekil hade iklädt sig sin finaste galaskrud. Aldrig hade den
lilla köpingen med sina klippor och badhus tagit sig så väl ut. Alla möjliga
nationers och luftstrecks flaggor böljade för sommarvinden från villor
och bergshöjder samt långs alla vägar. ”Stjärnor och strimmor”
svajade ut på en bemärkt plats. Utefter gatorna voro husen prydda med gröna
qvistar och guirlander. Kransar af utsökta blommor prunkade i ymnighet.
Klippbranterna, som höja sig öfver fjorden, voro betäckta med mörka
massor af folk, som strömmat till fjärran och när ifrån. Fjordens yta
var full af segelbåtar, som kryssade omkring. Dessa tillhörde mest
kustfolket, som infunnit sig från norr och söder, från alla håll
rundtom öarna och fjordarna. Märkligast bland dem voro de stora
nordsjöbankbåtarna,
om femtio ton eller så, smala i aktern med egendomlig rigg och en bom
utstående från aktern, ungefär som bogsprötet står ut från fören.
Dessa voro fulla af härdade nordsjöfiskare jämte deras duktiga hustrur
och barn. Och hela denna sammankomna folkmängd, på sjö och strand, var
intagen af en enda liflig åstundan - att se sin konung.
Omkring
klockan två svänger konungens fartyg, Drott, rundt en udde söderifrån
in i fjorden. Hvar och en känner Drott med dess tre i rad ställda
skorstenar, och ett sorl af belåtenhet och glädje ilar öfver klipporna
och vattnen.
Nu blir det lif och rörelse ombord på
pansarfartygen, trumhvirflar ljuda, och matroserna äntra upp i
tacklingen. Raskt mannas rå, och ett väldigt rop höres från hela
eskadern.
”Lefve Konungen!”
”Hurrah! Hurrah! Hurrah! Hurrah!” Icke det korta, stympade
”rah, rah”, som engelsmännen bruka, utan ett långt böljande,
brusande amerikanskt ”Hu-r-r-ah”. Det återskallar från fartyg till
fartyg, från strand till strand, och blandar sig med kanonernas dån, när
den kungliga saluten dundrar från flottan och stranden.
I detta ögonblick, medan pansarflottan är insvept i rök, lägger en
annan flottilj, bestående af fyratio jakter, ut från stranden. Det är
Lysekils segelbåtar, fyllda med damer och herrar och åtföljda af musik.
Först kommer Dorat, ty de artiga sommargästerna i Lysekil hade enstämmigt
satt den amerikanske gästen till amiral öfver den lilla ”moskitoflottan”.
På det att de många båtarna skulle komma
i väg inom lagom tid och i full ordning, hade jag tilldelat hvar och en
dess nummer, och sedan jag låtit; lägga ut en lina omkring de tre små
bryggorna vid badhusen, öfvertygade jag mig om, att alla båtarna voro förtöjda
vid denna i nummerordning och på sådant sätt, att hvarje båt kunde
genom att låta en ände gå segla åstad omedelbart efter den näst föregående.
Så kommer den lilla flottan efter gifven
signal i väg med full precision. I spetsen för den seglar jag med Dorat
ut åt öppna hafvet, tills jag ser, att alla båtarna gått ut och ordnat
sig i linie efter hvarandra, samt fått signalen ”allt klart” från
Vice-Amiral Nathorst, hvilken på jakten Elise seglar sist i eskadern.
Sedan gör jag en väldig sväng omkring den lilla ensliga klippan Gråskär
och låter bommen gå öfver, då jag seglar rundt om skäret, tills Dorat
styr rätt uppåt fjorden för sida-vind. Flottiljen följer efter i samma
sväng. Därpå sätter jag, med båtarna i linie på ungefär fyra båtlängders
afstånd från hvarandra, kurs rakt på konungens fartyg.
Det var en vacker syn, då jag från Dorats
däck blickade tillbaka på raden af de fyratio jakterna, med de hvita seglen
fyllda af en frisk bris och flaggor svajande från master och nockar. Framåt
gledo de i präktig ordning, i en rad, gungande öfver fjordens skummande
vatten. ”Det var den mest hänförande synen på hela dagen”, sade de
svenska tidningarna, när de beskrefvo scenen.
Alla jakterna buro den svenska flaggan på
gaffelnocken, men tusentalen åskådare på klipporna och i båtarna kunde
se, att högst från toppmasten på den jakt, som gick i spetsen, svajade
”stjärnor och strimmor”, ty jag hade tagit; mitt fäderneslands
flagga till min amiralsflagga, och svenskarnes artighet och min
nationalstolthet voro lika tillfredsställda med att se stjärnbaneret främst.
Medan flottiljen ordnade sig i linie, hade
jakten Victoria, med musiken ombord, seglat direkt ut till Drott och låg
nu till ankars bortom dess babords låring.
När vi nalkas, blåser musiken upp en
kunglig marsch. Jag seglar tätt under Drotts alster. Vår svenska flagga
på gaffelnocken sänkes ned till vattenytan, och under mitt anförande höjer
den lojala båtbesättningen af svenska herrar och flickor de fyra
sedvanliga hurraropen för konungen. Drott helsar tillbaka med sin flagga,
och Hans Majestät sträcker, lutad öfver akterrelingen, ut sina båda händer,
bugar sig och småler och tillropar mig några vänliga ord på engelska.
Musiken blåser alltjämt, och jakterna segla fram snabbt och i god
ordning, en hvar under helsning och hurrarop på samma sätt som
flaggskeppet, och, Drott sänker till svar sin flagga för en och hvar.
När den sista jakten väl
hunnit förbi Drott, vände på signal från Dorat hela flottiljen i samma
ögonblick och stod i linie tvärs öfver fjorden, och på en ny signal
seglade den hem kolonnvis, hvarvid vice-amiral Nathorst hade ledningen.
Samma qväll gick
konungen i land under den gröna triumfbågen och mottogs högtidligt af
myndigheterna i Lysekil och sommargästernas direktion. Han helsades välkommen
med tal och sång. Sedan gafs en lysande bal i societetshuset och en öfverdådig
supé i ”Restaurant des Bains”. Dagen därpå höll konungen mönstring
med eskadern och hade mottagning ombord på sitt fartyg. På aftonen
promenerade konungen med sin uppvaktning genom Lysekil och gick ända in i
gamla köpingen på halföns andra sida. På särskild anmodan af konungen
hade jag den äran att beledsaga honom. När konungen gick förbi den
villa, där jag bodde och där den amerikanska flaggan svajade, stannade
han så pass länge, att han hann säga, med ett småleende:
”Hör
på, Thomas! Jag märker, att det är här Ni bor. Ni får lof att låta
er flagga svaja, hvar ni än håller hus.”
På båda sidor om gatorna stod folk, fönstren
voro fullsatta med menniskoansigten, och bergshöjderna ofvanför betäckta
af folkmassor. Hvarje hus var prydt med flaggor eller slingor af grönt, här
och där med blommor emellan. Stänger stodo utefter vägarna, likt långa
rader vakter, och från dem svajade flaggor.
Ett sorl af öfverraskning och glädje hördes
af en mängd röster på alla håll, när konungen gick förbi. Stundom
gaf det sig luft i ett utdraget hurrah, som ibland togs upp af någon mera
framstående medborgare och utvecklade sig till de fyra kungliga
hurraropen.
Och qvinnorna, så de betraktade Hans
Majestät! Det var, som de velat sluka honom med sina blickar. När vi
kommo in i gamla köpingen, stod där en stark och bred madam, med vackra
drag. Jag kan aldrig glömma, huru hennes anlete blossade och glödde,
hennes näsborrar vidgades, hennes ögon blixtrade, och hennes bröst
häfdes,
då hon från vecken af den svarta sjalett, som hon knutit om hufvudet, fäste
en lång och stadig blick på konungen.
Jag sade helt sakta till konungen, att, om
Sverige varit en republik och han kandidat till presidentvärdigheten, jag
skulle hafva kunnat förutsäga honom enhällig kallelse.
Från andra änden af den gamla köpingen
utpekade konungen för mig det sund mellan holmarna, där han låg till
ankars med den förenade svenska och norska flottan i Maj 1864, färdig
att löpa ut, om den österrikiska eskadern, i händelse af
fiendtligheternas förnyande, skulle företaga en hotande rörelse mot de
danska öarna.
Dagen därpå lemnade jag Lysekil och for
till södra Sverige för att roa mig med en veckas laxfiske i sällskap
med Hertigen af Chartres. Hertigen är sonson till den franske konungen
Louis Philippe och har anspråk på att hållas i heder af amerikanare,
emedan han var en af de franska prinsar, som kommo till Amerika i början
af vårt krig och med utmärkelse gjorde tjenst som stabsofficerare hos
General McClellan. Jag hade det nöjet att vara med, när hertigen fick
sin första lax.
Efter laxfisket besökte jag badorten
Marstrand. Drott kom strax därpå dit från en fisketur i öppna hafvet,
och Hans Majestät inbjöd mig att spisa middag med honom ombord.
De inbjudna gästerna voro sju,
två af dem kommendörer i svenska flottan, och vi hämtades till fartyget
i konungens ångslup. Musikanter från flottan, hvilka hade plats
midskepps, spelade muntra melodier. Klockan sju lade konungen min venstra
arm i sin högra, sägande: ”Tillåt mig föra er till bordet”, där
han gaf mig hedersplatsen till höger om sig. Vi voro tolf vid bordet, och
under middagen föreslog den förbindlige monarken ”en skål för f. d.
Amerikanske ministern vid mitt hof, numera amiral öfver en svensk
flotta.” |