ånga andra badorter finnas på Sveriges vindomsusade vestkust. Mest ryktbar bland dem alla, Marstrand förstås undantaget, är Lysekil. Denna plats är kanske mera en helsovårdsanstalt eller kurort i egentlig mening än flere af de svenska hafskustsanatorierna.

BADORTEN LYSEKIL

     I spetsen för anstalten står Professorn Doktor Carl Curman, hvilken har uppsigten öfver det hela, och hans anordningar äro så naturenliga och helsosamma, att en och hvar tycker om att vara under den skicklige läkarens vänliga vård och lyda hans kloka föreskrifter.
       Stockholmarne besöka vanligen Lysekil, medan de goda göteborgarne samla sig i Marstrand, och emellan dessa båda badorter eger en viss godmodig täflan rum.
      ”Vi hafva tre-tusen badgäster”, utbasunar Marstrand”
      "Nå, än se'n ?” genmäler Lysekil. ”Vi hafva tre splitt nya förlofningar inom vår förtroliga krets. Tre par lyckliggjorda för lifvet. Godt och väl med era tretusen och icke en enda kärleksroman bland dem alla!”

MIN VILLA PÅ BERGET

     Det var midsommaraftonen 1886, jag första gången landade i Lysekil. Professor Curman mötte mig på kajen och ledsagade mig till sin vackra villa, som är bygd i fornnordisk stil och af ortens ”vitsare”, med skämtsam anspelning på doktorns yrke, blifvit döpt till ”Villa medici”.
       Det egentliga Lysekil är en välmående köping nära spetsen af den långa Stångenäshalfön och vidt och bredt känd för sin förträffliga anjovis; men Professor Curman har inrättat en badort på den udde, som bortom köpingen skjuter ut i Kattegat.
       Här funnos badhus, ett nytt, beqvämt ”Societetshus”, en god restauration och rik tillgång på lägenheter för sommargäster, ty det var ännu i början af säsongen, och plakat med inskriften ”rum att hyra”, voro på ett i ögonen fallande sätt uppsatta i fönstren i många hus. Jag fann mig likväl ej behöfva taga någon af de utbjudna lägenheterna, ty Doktor Curman ställde med en storartad gästfrihet, som väl anstod kungen i Lysekil, till mitt förfogande en vacker villa, anlagd högt uppe på berget, hvarifrån man hade utsigt öfver den breda, blåa Gullmarsfjorden med dess amfiteatraliskt uppstigande dunkla bergshöjder.
      När jag på qvällen satt på min veranda, sågs den sjunkande solen med sina nästan horisontala strålar ställa fram i bjärt belysning alla färgskiftningarna i landskapet; gröna kjusor framskymtade här och där långs den ojämna bergväggen bortom fjorden, och längre bort i vester hvilade ögat med välbehag på Fiskebäckkils hvita hus, som stucko fram mellan klipporna. Sen visade sig ett präktigt färgspel; de hårda, grå bergmassorna blefvo mjuka och blå, gingo så öfver till purpur, och öfver hvarenda dalgång bredde sig en mörk purpurslöja. Då skymningen inbröt, fördunklades himlen af moln, och en regnskur föll, men lusteldar kastade sin flammande glöd öfver klippuddarna långs fjorden, såsom de hade gjort samma natt tusentals år till ära för midsommarvakan och solguden Balder.
      När man kommer och anmäler sig på restaurationen, ställer den nätta uppasserskan tre frågor på en: ”Vid hvilket bord behagar herrn sitta? Huru många rätter vill herrn ha? och Huru vill herrn bli titulerad?” Hela hennes sätt visar tydligt, att hon betraktar den sista frågan som den vigtigaste af dem alla.
      Det förnämsta tidsfördrifvet i Lysekil är segling, ett helsosamt tidsfördrif i sanning. Man kan segla fyra sjömil upp för den breda Gullmarsfjorden, man kan leta sig genom labyrinten af klippor och skär långs kusten i norr eller söder eller ock hålla vesterut åt öppna hafvet. Segelbåtarna härstädes äro trettio till trettiofem fot långa, ganska breda samt säkra och duktiga sjöbåtar. De äro klinkbyggda, med öfverliggande plankor af en och en half eller två tums tjocklek, hopsatta med starka spikar och omålade, endast skrapade och oljade, så att träets naturliga ljusgula färg framträder fullt tydlig. Alla äro slupar och kutterriggade, men skrofvet liknar icke alls den engelska kutterns, ty det är snarare bredt och fylligt än djupt. De äro snabbseglande och kryssa bra. Hela midten af båten är öppen, med ett säte, som går omkring på tre sidor och kan rymma ett sällskap om ett dussin eller ett tjog personer. För om masten finnes en ruff, med en lucka i däcket, och längst i aktern är i däcket en rund öppning - liknande en brunn - i hvilken skepparen står, då han styr båten, medan hans pojke sköter focken i fören.

SEGELBÅTAR I LYSEKIL 

      Omkring fyratio sådana segelbåtar ligga vid bryggorna i Lysekil. Vid bron n:o 1 äro Lysekilsbåtarna förtöjda; bron n:o 2 är upptagen af de båtar, som tillhöra de väderbitna skepparne från Fiskebäckskil på andra sidan fjorden, medan den sista bron, n:o 3, begagnas af en brokig samling båtar från alla möjliga ställen i närheten.
     När man efter intagen frukost kommer ut från restaurationen, får man se nutidens härdade vikingar stå och vänta på broarna, medan de hvita seglen på deras präktiga båtar resa sig där bakom.  

NUTIDENS VIKINGAR

      Då jag stod och såg på dem den första morgonen i Lysekil, kom en splitt ny båt med fläckfria segel och däck lovande och gled fram långs bron. Bestämdt kunde jag icke få tag i någon bättre båt än denna. Jag hoppar ombord, båten faller af, och snart gunga vi på fjordens klara, blåa vatten. Framåt går det alltjämt mellan dunkla klippholmar och förbi det hvita fyrhuset högst uppe på IslandsBergs hufvuds mörka klippbrant.
      Nu visar sig framför oss Gullholmen en hel klunga af fiskarstugor uppspetade på en kägelformig klippa, men vi lemna detta fiskläge på styrbordssida, låta bommen gå öfver och styra in åt Ellöse fjord. Sammetsmjuka fläckar af odlad jord framträda här och där, såsom öppningar i fjordens mörka bergväggar.
      Midt i en hvar af dessa gröna fläckar står en röd bondstuga med rödt tegeltak, En granat, infattad i ett smaragdfält och detta i sin ordning i den kalla gråa graniten! Då vi komma närmare, få vi syn på den lilla gula stigen, som slingrar sig öfver gräsmattan från stugan ned till stranden, samt, på en liten i viken utbyggd brygga och en båt till ankars där bredvid.
     En fiskarpojke ror förbi, just som vi betrakta taflan, och en fiskarflicka står i aktern på båten, med en röd mössa på hufvudet, och lägger ut näten, allt som pojken ror på.
     Stående i jaktens förstäf, med ryggen mot fockstaget och lyssnande till vågornas behagliga sorl mot den framilande bogen, ser jag drömmande kustens panorama upprulla sig för min blick. Då nu en liten vik öppnar sig och en grön däld framträder mellan klipporna och, gömd längst bort i änden af dalen, den svenske fiskaren-landtbrukarens lilla röda stuga visar sin trädöfverskuggade gafvel, med dess inbjudande hvita fönsterbågar och den trefliga trädgården därutanför, föreställer jag mig helt naturligt, att där, i den undangömda vrån, frid och glädje bo, och att det irrbloss, som alla menniskor följa efter, men ingen uppnår, tilläfventyrs där skulle kunna hinnas.
     Allt som vi segla längre in i fjorden, blifva dalarna större. Här, i en gynnande grön dalsänka, ligger emellan klippväggarna en liten by sammangyttrad, och en stor, mörk, hafsgående skonare är förankrad i den lilla viken.
      Så glida vi framåt mellan den stora Skaftön och fastlandet, och sedan sticka vi upp i vinden och kila in i den smala farleden ”Strömmarna”. Här var strömmen tillräckligt, stark för att rättfärdiga sundets namn, och, liksom vinden, rakt emot oss. Den klippomslutna rännan var på sina ställen knappt bredare, än vår båt var lång, men skeppar Julius Johansson lyckades medelst skicklig manövrering och raskhet i vändningarna med skot och roder att kryssa Dorat genom detta ”Trångsund”.
      ”Bra gjordt, skeppare!” sade jag, då Johansson släckte på storskotet, och vi seglade ut i öppen sjö.
      ”Ja”, svarade han, ”hon seglar bättre, än jag trodde, hon skulle göra.” Det kom nämligen fram, att skepparen just dagen förut fått Dorat från skeppsbyggmästaren. I dag var det första dagen, som han seglade med skutan. ”Och jag tog det för ett godt varsel,” tillade han, ”att första gången, jag seglade med henne fram till bron vid Lysekil, en herre skulle ropa an mig och taga skutan, till och med innan jag lade till, och en herre långt bort från Amerika till.”
      Jag blef intresserad för Dorat, och öfverfor henne med mitt bästa nautiska öga. Båtens största längd är trettiotvå fot och dess bredd midskepps tolf fot. Den ligger fyra fot djupt i aktern och tre och en half fot i fören och kan utan svårighet taga ombord ett sällskap af tjugu personer. Den bär storsegel, gaffeltoppsegel, fock, som går upp på en stag från fören, och klyfvare, som fästes på ett tillfälligt bogspröt, hvilket stickes ut genom en järnring i bogen. Den kostar, fullriggad och färdig att gå till sjös, trehundratjugu dollars eller tolfhundra kronor.
      Priset för denna segelbåt, inberäknadt skepparen och pojken, var fem kronor (omkring en dollar och trettiofem cents) för dag eller en krona i timmen - d. v. s. ungefär en fjärdedel af hvad man i Amerika skulle betala för en sådan farkost. Jag tyckte om Dorat och dess skeppare och jag hyrde den för hela den tid, jag skulle stanna i Lysekil.

STÅNGEHUVUD OCH VILLA I LYSEKIL

     Vanligen slå sig badgästerna i Lysekil tillsammans i små lag om fyra till tolf herrar och fruntimmer, alla bekanta med hvarandra, och hvarje lag hyr en segelbåt för hela uppehållstiden samt fördelar på de särskilda medlemmarne kostnaden, hvilken sålunda blir inskränkt till en obetydlighet. Jag fann, att min åtgärd att hyra en båt för mig ensam betraktades såsom en yttring af slöseri och med ens tillförsäkrade mig namnet af millionär.
     Medan skeppar Johansson och jag pratade med hvarandra, seglade vi förbi Lundviken med dess vackra lundar, dit badgästerna pläga lustfärda, och snart voro vi ännu en gång ut på den vida Gullmarsfjorden. Efter en seglats af trefjärdedels sjömil snedt öfver fjorden lade vi till vid bron i Lysekil lagom i tid för att se ”trampen” - promenaden på det stora badhusets framsida - uppfylld af herrar och flickor, hvilka, klädda i ljusa sommardrägter, togo sin vanliga motion mellan hafsbadet och middagen.
     Det är icke blott segelbåtarna, som äro billiga i Lysekil, utan allting annat i förhållande därtill. Priset på ett hafsbad, med ett trefligt afklädningsrum, handdukar, en lika lång som man själf m. m., är sex cents (tjugufem öre), och man kan få bada hela sommaren för två och en half dollars (tio kronor). I själfva verket är priset på det ena som andra vid en svensk badort egnadt att bereda en amerikanare en ständig och högst angenäm öfverraskning. Man kan få ett beqvämt rum för en half dollar per dag och god mat för sjuttiofem cents. Vidare har man sin segelbåt, med skepparen och pojken inberäknade, för en och en tredjedels dollar, och om man tillfälligtvis låter dagen räcka till midnatt, hör man intet knot.
     Det är ett klart sakförhållande, hvilket låter bevisa sig matematiskt, att en amerikanare kan tillbringa sommaren vid hvilken som helst af uppehållsorterna på den svenska hafskusten samt betala resan från Förenta Staterna och tillbaka och det oaktadt inbespara hälften af hvad han skulle gifva ut vid någon af våra badorter på modet. Det förundrar mig, att icke någon af mina pungslagna landsmän vågar försöket. Språket behöfver icke afskräcka dem, ty inom de bildade klasserna på vestkusten talas ganska allmänt engelska, hvilket där har första platsen bland de främmande språken, såsom fallet är med franskan i Stockholm och andra städer på halföns östra kust.
     Många svenska ord likna ganska mycket de motsvarande engelska. Så får man snart lära sig, att ”hus” betyder ”house” och uttalas temligen lika. Vid en badort får man emellertid se hus med inskriften ” Bad-hus” (Bad = dålig, lastbar). Detta är stötande. Det är illa nog, tänker ni helt naturligt, att hafva sådana hus, utan att man därför behöfver offentligen kungöra deras stygga beskaffenhet. Men hvem kan skildra edra känslor, kyske läsare, då ni, efter att hafva svängt om ett hörn, öfver dörren till en stor byggnad, som för öfrigt ser helt oskyldig ut, får läsa skylten ”Dam-Bad-Hus” och med egna ögon se, huru vackra, småleende svenska flickor gå in genom dörren, hvars inskrift tyckes vara lika fasansfull, som den, hvilken Dante såg skrifven öfver porten till helvetet: ”Låten allt hopp fara, I, som här inträden!”
     Bed dock, innan ni med vämjelse lemnar den trefliga platsen, någon af edra svenska vänner att öfversätta orden åt eder, och ert förtroende till Sverige och dess känsla för det passande blir på nytt befästadt, när han meddelar, att ”Dam-Bad-Hus” helt enkelt betyder ”Badinrättning för damer”. För att gifva Lysekil dess rätt, vill jag emellertid säga, att det ej var där, utan i Vaxholm, som jag såg den för en främling öfverraskande inskriften.
      Lifvet vid Lysekil är icke blott angenämt, utan väl regleradt. Allt går efter gifna föreskrifter, och när Doktor Curman har ledningen, kan man vara säker på, att föreskrifterna tillämpas. Man stiger upp klockan sju och får vanligen en kopp kaffe i sin bostad. Emellan åtta och nio taga många af badgästerna svensk sjukgymnastik i en för det ändamålet anordnad lokal. Andra promenera i parken eller vid sjön, under tiden drickande det helsovatten, som blifvit ordineradt för en hvar, och lyssnande till en musikkår. Vatten från alla Europas helsokällor kan här erhållas oförfalskadt. Klockan nio serveras frukost, och vid tiotiden segla båtarna åstad, en efter annan, med glada lag ombord. Emellan ett och två komma båtarna seglande hemåt från fjorden eller hafvet, ty nu tager en och hvar ett bad, varmt eller kallt, i ett kar, med borstning och gnidning af alla slag, eller hoppar i sjön, hvarefter följer en rask promenad för att åter sätta blodet i kraftig cirkulation. Sedan intages middagsmåltiden omkring klockan tre. Musiken spelar nu åter under en timme, hvarunder man smuttar på sitt eftermiddagskaffe i öppna luften, och sedan allt detta är öfverstökadt, seglar hela verlden ännu en gång ut på sjön för att njuta af nordens soliga eftermiddagar.
      Vid åttatiden serveras supé med mest varma rätter, stek, kotletter, fisk och dylikt. Sist af allt promenad och glam i den härliga, långvariga skymningen, och man går till ro kl. tio eller elfva. Två gånger i veckan dansas det i societetshusets sal. Dansen börjar kl. åtta och slutar alltid precis på slaget elfva, ty det är för att vinna helsa, icke för att dansa bort den, som man far till Lysekil.

      Några aftnar seglade vi, ett gladt båtlag, tvärs öfver fjorden och superade i Fiskebäckskil. Där finnes en egendomlig gammal kyrka. I denna hänger ett skepp i miniatyr, fullriggadt, men utan segel, öfver midtgången, fästadt i en bjälke nära dörren. Taket är hvälfdt; så väggar som tak äro af trä samt målade i klarblå färg. Ofvanpå denna grund äro målade bibliska scener från både Gamla och Nya testamentet. Väggar och tak äro fulla af dylika målningar; gestalterna äro framställda i kroppsstorlek och i bjärta färger, med präktig, rödblommig Rubenshy; änglarna och keruberna, som i stor mängd sväfva rundtomkring de blåa väggarna, äro alla feta och runda, röda och frodiga, och emnade att ingifva åskådaren de mest hugnesamma tankar med afseende på de religiösa känslor, som råda hos ortens fiskarbefolkning.
      När man seglar ut åt Kattegats öppna rymd, far man mellan två klippholmar, hvilka hafva hvar sin lilla kägelformiga och hvitstrukna stenvård. Dessa stenmärken benämnas af fiskarne med de förtroliga namnen ”Gubben” och ”Gumman”, och artigt nog har man gifvit namnet ”Gumman” åt den, som är prydd med ett rödt tvärstreck.
      Om man vänder stäfven norrut, kommer man efter halfannan mils segling bland skären till Malmön, som är bekant för sina stenbrott och sliperier samt, enligt en gammal sägen, för sina äldsta inbyggares småväxthet. Dessa små menniskor voro dvärgar till själ som kropp och kallades Malmö ”barn”; de antogos vara en qvarlefva af Sveriges urbefolkning. De hafva nu utan tvifvel försvunnit, åtminstone sågo vi vid våra besök på ön intet spår af det småväxta folket.
      Ett godt stycke utanför Malmön ligger den höga klippan Hållö med sitt hvita fyrtorn, som är synligt vidt och bredt omkring. En dag foro vi, förledda af en gynnsam bris, upp mot norr långt bortom Malmön. För fulla segel kilade vi förbi fiskläget Tången på dess klippholme, med de röda stugorna i klunga mellan de gråa bergen och en rad af små fiskbodar, stående intill hvarandra, med gaflarna mot sjön, liksom ett led soldater, skuldra vid skuldra, utefter den bugtande klippstranden.
      Tången ligger vid ett sund, som är stor farled. Detta var nu öfverhöljdt af de bruna seglen på en hop fiskarbåtar, som gingo till sjös. Jag räknade etthundratio segel, som voro synliga på en gång. Det var idel slupar, omkring trettiosex fot långa, ganska breda och duktiga lastdragare. Det var den 2 Juli. Makrillen hade kommit, till kusten en eller ett par dagar förut, och fiskarne seglade ut till fångst i alla användbara båtar.
      Vi glida förbi Smögens stora köping, där de rikaste fiskare på hela kusten äro bosatta, lemna den på babordssida och fara styrbordshän rundt en udde. Ett rödt magasin synes nere vid sjön, och sen en röd stuga med lummiga träd därbakom i en bergsklyfta; längre bort ses en båt uppdragen på en klippafsats, och därpå, allt som hamnen öppnar sig, framträder för våra blickar en mängd röda hus, alla med hvita fönsterkarmar, vidare en hel skog af master till fiskarbåtar, långs stranden fiskbodar samt slutligen en smärt tornspira till en kyrka.
      Utanför de öppna dörrarna till bodarna höllo qvinnorna på att rensa makrill. Jag steg i land på en af de små bryggorna och gick öfver en smal plankbro, som hvilade på små stolpar, fram till ett gammaldags fiskläge, ”Grafvarna”. Huru kraftigt vittnar icke redan dess namn om farorua och lidandena på den klippiga kusten! Jag följde vägen till kyrkogården och gick in genom en trång öppning i stenmuren. Kring några grafvar hade man satt uppstänger, på hvilka voro hängda ett slags skärmar af segelduk, ämnade att skydda blommorna mot blåsten. En graf var kringstängd med ett stycke af ett gammalt fisknät, som hängde på björkqvistar, hvilka voro nedstuckna i jorden vid hörnen af grafven. Dessa bleklagda blommor och trasiga bitar af segelduk och nät, som svajade för vinden omkring de nyupptagna grafvarna, täljde sin stumma, men gripande saga om hemmets hjärtesorger. Öfver grafvarna höjde sig Gustaf-Adolfs-kapellet med sin vackra tornspira. Denna nätta kyrka, byggd i nutida stil och af Ijusgult tegel, syntes alls icke passa till den gammalmodiga och kulna fiskarbyn.
      Jag såg i denna ett stort och beqvämt hus, omgifvet af en treflig trädgård. Jag hade icke behof af att fråga, hvem som var dess lycklige innehafvare, ty snart visade sig en prest, som, med en öppen bok i handen, gick fram och tillbaka på den breda verandan. Just som vi seglade vår väg, kommo två flickor roende in i hamnen med en båtlast ved. Båten var stor och veden högt uppstaplad, men flickorna rodde på af hjärtans lust. De hade svarta sjaletter knutna kring hufvudet, och deras rödletta kinder, blå ögon och präktiga, hvita tandrader visade sig till sin fördel, medan de nickade och logo åt oss hjärtligt och gladeligt.
      När vi på återvägen foro förbi Tången, mötte vi ångfartyget Albert Ehrensvärd, hvars däck var alldeles svart af beväringsynglingar, som från årets möte återvände till sina hem långs kusten. De skreko och hurrade med lif och lust och svängde sina mössor för att helsa oss, då vi seglade förbi.

FISKELÄGET GULLHOLMEN

      På en af våra utfärder från Lysekil gingo vi i land vid det lilla fiskläget Gullholmen, ryktbart såsom det äldsta fiskläge i Bohuslän, i det att denna klippholme blifvit bebyggd så långt tillbaka, som på Hakon Hakonssons tid, emellan 1240 och 1260. Men Gullholmen kan grunda sitt rykte på en giltigare anledning än denna omständighet. Det är ett gammalt bruk hos bankfiskarne från Gullholmen, att, när en af båtlaget dör, hans kamrater sedan alltid på sina kryssningar i Nordsjön föra med sig en rad krokar, benämnd backa, och all den fisk, som tages på denna, sättes samvetsgrant åsido för att lemnas till den döde båtkamratens enka eller minderåriga barn. Fiskarstugorna på Gullholmen voro kringströdda på den ovala klippan ungefär med samma regelbundenhet och ordning, som smulor på ett bord. Stigarna - det fanns ingen möjlighet att bruka ordet gator - gingo i zigzag mellan de röda kojorna och klängde upp och ned öfver bergshöjden, sådan denna var af naturen. Där lutningen var brantast, voro ståltrådslinor spända, så att man med ett handtag kunde rädda sig från fall.
      På ett ställe hade en liten aflång hög med jord, ungefär lika stor som en graf, förts upp på berget. Den var omsorgsfullt inhägnad och tjenstgjorde som trädgård. I hela fiskläget fanns icke tillräckligt med jord att tjena till graf åt den spädaste af dess inbyggare. Men då jag gått öfver en bro till den stora Hermanön, fick jag se ett enkelt kapell och rundt omkring det den lilla kyrkogård, där det goda folket på Gullholmen får hvila efter döden. Den smala spång, som för dit, är i sanning en ”suckarnas bro”. På kyrkogården funnos små hvitmålade träkors samt flata hällar och vårdar af sten, och här, i detta aflägsna nordiska fiskläge, hade de lefvande på de dödas vårdar inristat samma längtan efter ro, samma odödlighetshopp och samma brinnande åstundan att mötas igen bortom grafven, som i hvarje tidsålder och hvarje luftstreck funnit uttryck i folkens böner.

Ett tvillingskors reste sig öfver två sida vid sida liggande grafvar. Dessa kors hade en gemensam horisontal slå, som gick på tvären från den ena uppståndaren till den andra och på ett rörande sätt förenade de grafvar, som gömde man och hustru, hvilka innerligt hoppats att icke blifva åtskilda i det okända landet bortom lifvets gräns.

      Helt nära reser sig en klippbrant högt öfver både kyrkogården och kapellet. Längst uppe på klippspetsen står en hög utkiksställning, hvilande på långa rödmålade sparrar. Jag klättrade på en lång stege upp till detta lotsnäste och blickade ned på skärgårdens väldiga gråstensmassor, som lågo strödda rundtomkring, och på de blåa hafsrymderna emellan dem. Det såg ut, som om något vulkaniskt utbrott hade öfversvämmat hela kusten med smält lava i oregelbundna vågbildningar, och, när den stelnat, oceanens vatten störtat in och fyllt alla fördjupningarna.
      Dock ej alla, ty jag ser, att fördjupningarna uppe på de större öarna äro upptagna af små sjöar och pussar med sött vatten. I en af dessa står en hop kor ända till knäna i vattnet, och bortom dem ses en smal strimma af grön betesmark. Sjö, ängsmark och kor - hvilken motsats till de kala gråa bergväggarna, som utestänga hafvet! Och ingenting annat än gråsten skulle blifva synligt för turisten, som seglar förbi, beqvämt sittande på däcket af en ångbåt.
      När det blåser frisk nordvestvind, är det rätta tidpunkten att segla djupt inåt landet öfver Gullmarfjorden. Man kan då segla både upp och ned åt fjorden med vinden från sidan. Se bara, huru nordvesten kommer kilande med starka vindstötar från dessa svenska berg, alldeles som i Amerika, hur den bildar mörka, rörliga fläckar här och där på fjorden, hur den formar vattnet till lekfull krusning och snart piskar det, så att skummet häfs i hvita spetsar! ”Hvita gäss” kalla svenskarne dylika brottvågor. De gråa armarna på en väderqvarn svänga alltjämt för min syn däruppe bortom den gråa bergväggen till fjorden, där vi skjuta framåt i den tidiga morgonstunden. De gröna fläckarna odlad mark blifva allt större, ju längre in i landet vi segla. Trädgårdar och lundar visa sig. Landet är afdeladt genom stenmurar, ty fläckarna emellan bergen bli nu stora nog för att delas, och där skär en slingrande rad af träd ett grönskande fält i två delar och röjer, hvar bäcken kröker sin väg till sjön.
      Här och där på bergsluttningarna stå kringspridda grupper af tallar, och de vindkårar som komma från Bornö, kännas varma och mättade med tallskogsångor. Det mojnar af, då vi komma alltmera in under ön, och vi sätta upp klyfvaren. Dorat bugar sig till erkännande och glider framåt med ökad fart.

SMÖRKULLEN

      Långt ute från fjorden hade vi sett den höga Smörkullen, lik en jätte, hvilken i hela sin längd ligger utsträckt på marken för att dricka ur fjorden. Där syntes kroppen och axlarna, fördjupningen bak i nacken och hans väldiga hufvud utmed vattnet, Tallarna på den kullriga toppen voro hans hår, och när vi nalkades, visade sig hela framsidan af det trehundra fot höga berget som ett stort, till hvarje drag fullt utbildadt, stenanlete, som bistert skådade ut öfver fjordens vatten - en nordens sphinx eller snarare en rimturs, förvandlad till sten.
      Vi seglade alldeles inunder det tysta majestätiska anletet, skotade upp focken mot vinden och dröjde nedanför berget. Där var ett storartadt eko, oaktadt den friska brisen. ”Här ha måsarne förr haft en bra plats att häcka”, sade skepparen; nu fanns där ingen. Endast några svalor flögo omkring där, och en hvit fisk hoppade upp ur fjorden. Vi segla framåt långs en rad af branta klippor, större och högre än Hudsonflodens ”pallisader” - bistra gråstensmassor - med bälten af hvita qvartsränder - som stupade ned i sjön. Det finnes i dessa bergmurar en klyfta, som går på tvären från toppen ända ned till grunden. Skeppar Johansson utvisar den för mig såsom ett ”ormstreck” och meddelar mig helt allvarsamt, att det är en strimma efter en ofantlig snok, som från berget glidit ned i fjorden. Det gifves ingen ormhistoria, som är för grof att sväljas af fiskare och bönder på Sveriges vestkust. De flesta tro blindt på sjöormen. Många hafva sett honom under de hemskaste omständigheter. En fiskare, som bodde strax norr om Lysekil, berättade mig, att han en gång förföljdes af en sjöorm, under det han i sin båt rodde i en insjö. Han räddade lifvet genom att med all skyndsamhet ro till en trädbeväxt holme och gömma sig där, men ormen sam tre gånger omkring holmen, vädrande efter honom, och odjurets hufvud nådde öfver de högsta träd. Upplifvad af sitt ämne, företog han sig därpå att varna mig för ”ringormar”. Han hade flere gånger sett dylika. Detta slags kräldjur tar stjärten i munnen och bildar af sin slemmiga kropp en ring; därpå rullar det sig själft fram i bygden med ringa ansträngning och otrolig hastighet. Detta berättades mig för många år sedan. Jag har sedan tänkt, att den svenske fiskaren var en profet och hade en uppenbarelse om velocipeden, som komma skulle.

SALTKÄLLAN

      Gröna fält, som sluttade ned mot stranden, en park med en flaggstång och en ståtlig svensk herrgårdsbyggnad där bakom träda nu fram vid innersta änden af fjorden. Där synas hövålmar på fältet, och som jag stiger i land, hör jag ett starkt raspande, som påminner mig om Amerika, och när jag blickar upp, får jag se en slåttermaskin, som skär sin breda väg genom gräset. En väldig hjord af svarta och hvita nötkreatur står på betesmarken längre bort invid sjöstranden. Här råder sommarhetta. Hur olika mot den blåsiga udden vid Lysekil, fyra mil längre nedåt fjorden! Här känner jag doften af klöfver och smörblommor samt hör fågelsång och bins surrande. Här ligger, skyddad på båda sidor af berg och sluttande mot solskenet och fjorden, den fruktbara egendomen Saltkällan.
      Dess egare, Patron V. Ullman, en kraftigt byggd karl med rödt skägg, ännu knappt i medelåldern, kommer nu fram på vägen, klädd i en hvit linnedrägt. Han är nu på återvägen från sitt dagliga bad i fjorden och yrkar på, att jag skall blifva hans gäst och följa honom hem för att spisa middag med honom. Vi styra därför våra steg till den rymliga salen, där jag blir föreställd för hans kära hälft, och sedan går han med mig öfver en del af egendomen - endast en liten del, ty egendomen i sin helhet sträcker sig öfver tvåtusenfyrahundra tunnland.
      Jag blef lifligt intresserad af en ny lada, som patronen höll på att bygga. Den syntes mig i ovanlig grad förena utrymme och beqvämlighet. Den var byggd af resvirke, tvåhundratjugufyra fot lång och femtiotvå fot bred.

      Den var tjugu fot; hög på sidorna, och taksparrarna voro lagda i sådan lutning, att takåsen var fyratio fot från marken. Men nu kommer det egendomliga i denna ladas byggnadssätt. Tvärbjälkarna voro icke lagda på ändarna af de uppresta stockarna vid takets nederkant, utan uppe på takstolarna halfvägs mot takåsen. Detta åstadkom ett mycket större och högre öppet rum i byggnaden, och för att godtgöra bristen i styrka voro långa och starka timmerförband anbragta nästan som inre sträfbågar. De nedre ändarna af dessa förband voro instuckna i restimret, och de öfre ändarna uppburo takstolarna halfvägs, där tvärbjälkarna voro infogade. Dessa ankarförband fingo erforderlig fasthet genom tvärförband, som utgingo från restimrets öfversta ändar och voro rätvinkligt intappade i ankarförbanden ungefär vid midten af deras hela längd.
      Öfver midten af tvärbjälkarna var anlagd en bana af järnskenor, om fyra fots spårvidd och tvåhundratjugufyra fots längd, eller från den ena änden af ladan till den andra. På denna järnbana fanns en vagn. Kedjor, som gingo ned från denna vagn, uppburo en ställning, som hängde strax ofvan golfvet, och på hvilken det inkörda höet urlastades. En karl, som stod i vagnen däruppe, kunde vidare, med tillhjälp af ett vindspel, omkring hvilket de uppehållande kedjorna löpte, hissa upp den med hö lastade ställningen så högt, som det behöfdes, och sedan medelst en vef, liknande den på en dressin, skjuta vagnen tillika med det under densamma hängande lasset hö till det rum, där hö't skulle afstjälpas. Alla bjälkarua voro vid midten itusågade, och en omkriug tre fot vid öppning gjord, för att låta kedjorna, som uppburo ställningen, passera obehindradt utefter ladans hela längd, och de framskjutande bjälkändarna uppehöllos af järnstänger, som hängde ned från tvärförbanden ofvanför, såsom det hela är åskådliggjordt i vidstående ritning, hvilken tjenar till att gifva en tydligare föreställning om byggnadens konstruktion, än någon beskrifning är i stånd till.
      Denna lada skulle icke brukas till annat än upplagsplats för hö och säd. Inga nötkreatur, hästar eller får skulle där inrymmas. Planen syntes mig vara ny och ändamålsenlig samt kunna bringas till användning i norra delen af Förenta Staterna och i Kanada, äfvensom i hvilket land som helst, där stränga vintrar och snöfall nödga jordbrukaren att lägga sitt hö och sin sädesgröda under tak.
      Vi drucko vårt kaffe efter middagen i trädgården framför boningshuset. Här växte smultron, hallon och björnbär. Här fanns också en präktig fruktträdgård med äpple-, päron- och körsbärsträd, en köksträdgård med grönsaker i ymnighet, en gräsplan med uppsatta tennis-nät, en park med resliga träd därbakom, och nedanför blomsterrabatter med slingrande gångar och bildstoder, som tittade fram bland buskverket. Här kunde man också njuta af de friska luftströmmarna från fjorden, nu uppvärmda efter att hafva strukit fram öfver vida marker och uppfyllda af doften från blommor och nyslaget hö. Det var angenämt att dröja här, som amerikansk gäst i ett svenskt hem, och solen hade skridit fram på sin bana, så att klockan var nära sex på aftonen, då jag tog farväl af Herr Ullman - hvilken följde mig ned till bryggan - och seglade min väg utåt fjorden.

QVISTRUM

      Omkring en fjärdedels mil inåt landet från Saltkällan ligger den bekanta byn Qvistrum. Vid en senare utflygt till Saltkällan besökte jag Qvistrum. Vägen dit går norrut uppför dalen kring Qvistrums å, hvilken brusar emot vandraren, för att falla ut i Gullmarsfjorden. Vägen är skuggad af lummiga träd, som nästan bilda en allé, och på båda sidor resa sig klippor och skogsberg.
      Jag fann det vara en behaglig vandring på en sommardag att gå denna väg fram. Vid Qvistrum. finnes en gästgifvargård, som är öfver tvåhundra år gammal. Man kan skönja den på en skylt, som svajar från en stång framför huset och framställer en hvit häst i ett grönt fält. I Qvistrum har en underdomstol, som omfattar fyra härad, sitt säte, och man kan vara viss om att få en god middag på gästgifvargården, om och när ting pågår.
      Medan man lagade i ordning min middag, gjorde jag ett besök i tingshuset, en gammal rödmålad byggnad. I tingssalen hängde bakom domarens plats en stor oljemålning, som föreställde rättvisan i dess sedvanliga skick med bindel för ögonen och en våg i handen, och i taflans fyra hörn voro anbragta vapnen för de fyra härad - Sotenäs, Stångenäs, Tunge och Sörbygden - som sammankomma här för att söka denna ”rättvisa”, hvilken stod målad mellan deras vapensköldar. Jag såg nu, att skylten på gästgifvargården - den hvita hästen i ett grönt fält – var Tunge härads vapen.
      Vid Qvistrum är dalen ganska smal; höga berg resa sig på båda sidor, och ån gör en krökning. Här hafva svenskarne ofta i forna tider hållit stånd mot norska och danska härafdelningar, som tågat emot dem norrifrån. Passet tyckes likväl aldrig hafva blifvit försvaradt med den ihärdighet, som man kunde vänta sig med anledning af dess naturligt starka läge och den svenska tapperheten, utom en gång, 1675, då Ascheberg med tvåtusensjuhundra svenskar försvarade Qvistrum mot sextusen fiender.
      Jag klättrade upp för en höjd bakom gästgifvargården för att bese den så kallade ”Kung Carls skans”. Uppe på höjden var ett grönt fält med böljande hafre, och några dunkla spår af jordverk funnos vid randen af bergsplatån. Det är en stark ställning, en bergsudde, som skjuter ut i dalen och beherskar den ofvan och nedan, och ehuru skansen var nästan borta, voro de vackra utsigterna uppåt och nedåt den skogklädda dalen tillräcklig ersättning för uppklättringen på höjden.

      Kort efter min utflygt till Qvistrum nödgades jag lemna Lysekil, dess trefliga badgäster och den breda blåa fjorden, men mina vänner, hvilkas hjärtlighet icke hade några gränser, uppfyllde kajen för att taga farväl af mig och räckte mig ett antal buketter, som kunde tillfredsställa en baldrottning. Musiken kom ner till bron och blåste: ”Till Österland vill jag fara” - hvilket, såsom löjtnant Rosenblad förklarade det, användes som den bästa till buds stående ersättning för ”Yankee Doodle”. En och hvar viftar med näsduken, då ångbåten lägger ut. Den amerikanska flaggan är hissad på ”Badrestaurationen”, och flaggan på den villa, där jag hade bott, sänkes till en helsning, hvilken besvaras af ångbåten. Stående på akterdäcket, viftar jag till tack för alla dessa vänlighetsbetygelser, tills mina vänner på bron förtona i en mörk massa, öfver hvilken en böljande stjärnhimmel af hvita näsdukar hvälfver sig, och slutligen försvinna bakom en udde.
      Nästa år, 1887, for jag åter öfver Atlanten för att tillbringa sommaren i Sverige, och kort efter det jag landstigit i Göteborg, gick jag på ångbåt till Lysekil. När vi nalkades, var det en glädje att återse de kalla, gråa klipporna, den lilla hvita kyrkan, köpingen och den höga skorstenen på badhuset, hvilken viftade med sin långa, svarta rökvimpel. En flagga svajade från villan på berget, och Professor Curman stod på bron för att helsa mig välkommen och ledsaga mig till mitt förra hem, som var fullständigt i ordning för att tagas i besittning, och där jag ännu en gång drack i fulla drag af den storartade utsigten öfver den vida fjorden och de nakna klipporna.
      Skeppar Johanssons ärliga ansigte vidgades till ett väldigt, hafsvidt grin, då vi ännu en gång seglade åstad i den förträffliga båten Dorat. Detta år hade jag tagit mina flaggor med mig, och till skepparns stora glädje hissade jag den Amerikanska Jaktklubbens flagga på Dorats gaffel och Portlands Jaktklubbs vimpel på dess toppmast. Båten syntes vara stolt öfver sin nya flaggklädsel och kilade i väg fortare än någonsin. Långt in i fjordarna och vidt omkring bland holmarna seglade den med sina sällsamma, främmande flaggor och förde utan tvifvel ”stjärnor och strimmor” till månget ställe, där de aldrig förut varit sedda.
      Under sommaren hade vi månget nappatag med de andra segelbåtarna i Lysekil, men Dorat stack duktigt upp i vinden och lemnade hela flottan bakom sig, så att den amerikanska flaggan först seglade fram till bron.
      I medlet af Juli månad inträffade en omhvälfning af sällskapslifvet vid Lysekil. De gamla, enkla, regelbundna tidsfördrifven med seglatser, promenader och små samqväm togo slut. Det var väntan och oro i luften. Kungen kommer. ”Direktionen för nytta och nöje” håller högvigtiga sammankomster, och flere komitéer hafva affärsmessiga sammanträden. En och hvar går omkring med vigtig min, somliga med hemlighetsfull uppsyn. Den makliga badorten har småningom antagit ett affärslikt utseende, har blifvit pigg, liflig och riktigt vaken. Soaréerna väcka ej längre något intresse. De unga flickorna, som dansa hvarenda dans och ledsna först, när den sista gått till ända, bry sig nu ej alls om dansen. De fara ej heller ut och segla på förmiddagsqvisten; nej, de föredraga att stanna hemma och komma tillsammans för att binda kransar i societetshuset. Herrarne förblifva också hemma. Är det icke förvånande? Och framme ligga subskriptionslistor - tolf kronor för herre och sex för dam - till den stora balen och supéen.
      Allaredan komma stora, grofva slupar seglande och lägga till vid bron, fullastade med unga furor och granar. Dessa föras skyndsamt i land och ställas upp kring alla broar, vägar och stigar för att hedra Hans Majestät Konungen. Sannerligen äro icke svenskarne ett lojalt folk.
      Då jag tidigt på morgonen den 20 Juli blickade ut från min villa på berget, såg jag en svensk örlogsman ligga till ankars på redden strax nedanför, med det svarta skrofvets dunkel hvilande öfver det solbelysta vattnet, med master och rår jämte deras irrgångslika tackling af tusentals hårdt spända tåg tornande öfver alla öfriga fartyg på fjorden, med utsvängda råstänger och båtar förtöjda vid dem. Det var skolfartyget Saga, hvilket hade kommit in på natten.

DEN SVENSKA FLOTTAN TILL ANKARS

      Nu affyras en salut från badanstaltens lilla batteri af fyra kanoner på bergstoppen, och jag får sigte på ett långt, lågt, blyfärgadt skrof med fyrkantiga skorstenar, tillhörande den stora pansarbåten Svea, - svenska flottans stolthet - hvilken glider in på redden, långsamt klyfvande vattnet med sin framskjutande ramm. Fyra flaggor svaja signalerande från toppen af dess enda mast. Den går långsamt förbi fören på det efter äldre typ byggda skolskeppet, tydligt röjande motsatsen emellan dagens pansarbåt. och den höga örlogsmannen från - så att säga - gårdagen.
      En annan pansarbåt svänger omkring klippan i Sveas kölvatten, strax därpå åtföljd af en tredje, en fjärde och en femte. Blenda, Rota, Disa och. Skagul äro deras kraftigt ljudande nordiska namn; alla äro de bepansrade, alla målade i blygrå färg. Efter dem komma fyra torpedobåtar, nästan gående under vattnet, med den högsta del uppskjutande öfver det, lik ryggen på en sköldpadda, och sin korta skorsten, som lutar starkt akterut. Två af dem äro uppkallade Hugin och Munin, efter allfadern Odens två fåglar.
      Snart börja kedjorna att rasslande löpa ut, och Flottan går till ankars. Den utgör tio krigsfartyg, alla, utom ett, nutida pansarbåtar, den största svenska flotta, som samlats här efter Gustaf den tredjes tid. Jag kunde icke låta bli att fråga mig, om vi i Förenta Staterna, med vår befolkning af sextio millioner och våra omätliga tillgångar, kunde mönstra en så ansenlig sjömakt. (Nu när jag nedskrifver detta, 1890, kunna vi det, Gud vare lofvad.)
      Hela dagen fortsattes förberedelserna för konungens mottagande. Flickorna bundo korta eklöfsqvistar omkring ett långt tåg och åstadkommo så en grön slinga, ungefär lika bred som ett af deras smala lif, och den upphängdes sedan i festoner rundt omkring badhuset. Stänger i hundratal voro uppresta parvis långs vägarna, och från deras toppar svajade små triangelformiga flaggor af alla möjliga färger och former. Vid landstigningsplatsen hade man uppfört en triumfbåge af gröna löf.
      Den stora dagen, Torsdagen den 21 Juli, var så vacker, som den mest patriotiske svensk kunde önska. Himmelen var klar med strålande solsken, och behagliga vindar blåste sakta från hafvet. Lysekil hade iklädt sig sin finaste galaskrud. Aldrig hade den lilla köpingen med sina klippor och badhus tagit sig så väl ut. Alla möjliga nationers och luftstrecks flaggor böljade för sommarvinden från villor och bergshöjder samt långs alla vägar. ”Stjärnor och strimmor” svajade ut på en bemärkt plats. Utefter gatorna voro husen prydda med gröna qvistar och guirlander. Kransar af utsökta blommor prunkade i ymnighet. Klippbranterna, som höja sig öfver fjorden, voro betäckta med mörka massor af folk, som strömmat till fjärran och när ifrån. Fjordens yta var full af segelbåtar, som kryssade omkring. Dessa tillhörde mest kustfolket, som infunnit sig från norr och söder, från alla håll rundtom öarna och fjordarna. Märkligast bland dem voro de stora nordsjöbankbåtarna, om femtio ton eller så, smala i aktern med egendomlig rigg och en bom utstående från aktern, ungefär som bogsprötet står ut från fören. Dessa voro fulla af härdade nordsjöfiskare jämte deras duktiga hustrur och barn. Och hela denna sammankomna folkmängd, på sjö och strand, var intagen af en enda liflig åstundan - att se sin konung.      

KONUNGEN OMBORD PÅ DROTT 

      Omkring klockan två svänger konungens fartyg, Drott, rundt en udde söderifrån in i fjorden. Hvar och en känner Drott med dess tre i rad ställda skorstenar, och ett sorl af belåtenhet och glädje ilar öfver klipporna och vattnen.
      Nu blir det lif och rörelse ombord på pansarfartygen, trumhvirflar ljuda, och matroserna äntra upp i tacklingen. Raskt mannas rå, och ett väldigt rop höres från hela eskadern.
      ”Lefve Konungen!” ”Hurrah! Hurrah! Hurrah! Hurrah!” Icke det korta, stympade ”rah, rah”, som engelsmännen bruka, utan ett långt böljande, brusande amerikanskt ”Hu-r-r-ah”. Det återskallar från fartyg till fartyg, från strand till strand, och blandar sig med kanonernas dån, när den kungliga saluten dundrar från flottan och stranden.

KONUNGEN OCH HANS SVIT JÄMTE BEFÄLET PÅ DROTT 

      I detta ögonblick, medan pansarflottan är insvept i rök, lägger en annan flottilj, bestående af fyratio jakter, ut från stranden. Det är Lysekils segelbåtar, fyllda med damer och herrar och åtföljda af musik. Först kommer Dorat, ty de artiga sommargästerna i Lysekil hade enstämmigt satt den amerikanske gästen till amiral öfver den lilla ”moskitoflottan”.

"MOSKITOFLOTTAN" 

      På det att de många båtarna skulle komma i väg inom lagom tid och i full ordning, hade jag tilldelat hvar och en dess nummer, och sedan jag låtit; lägga ut en lina omkring de tre små bryggorna vid badhusen, öfvertygade jag mig om, att alla båtarna voro förtöjda vid denna i nummerordning och på sådant sätt, att hvarje båt kunde genom att låta en ände gå segla åstad omedelbart efter den näst föregående.
      Så kommer den lilla flottan efter gifven signal i väg med full precision. I spetsen för den seglar jag med Dorat ut åt öppna hafvet, tills jag ser, att alla båtarna gått ut och ordnat sig i linie efter hvarandra, samt fått signalen ”allt klart” från Vice-Amiral Nathorst, hvilken på jakten Elise seglar sist i eskadern. Sedan gör jag en väldig sväng omkring den lilla ensliga klippan Gråskär och låter bommen gå öfver, då jag seglar rundt om skäret, tills Dorat styr rätt uppåt fjorden för sida-vind. Flottiljen följer efter i samma sväng. Därpå sätter jag, med båtarna i linie på ungefär fyra båtlängders afstånd från hvarandra, kurs rakt på konungens fartyg.
      Det var en vacker syn, då jag från Dorats däck blickade tillbaka på raden af de fyratio jakterna, med de hvita seglen fyllda af en frisk bris och flaggor svajande från master och nockar. Framåt gledo de i präktig ordning, i en rad, gungande öfver fjordens skummande vatten. ”Det var den mest hänförande synen på hela dagen”, sade de svenska tidningarna, när de beskrefvo scenen.
      Alla jakterna buro den svenska flaggan på gaffelnocken, men tusentalen åskådare på klipporna och i båtarna kunde se, att högst från toppmasten på den jakt, som gick i spetsen, svajade ”stjärnor och strimmor”, ty jag hade tagit; mitt fäderneslands flagga till min amiralsflagga, och svenskarnes artighet och min nationalstolthet voro lika tillfredsställda med att se stjärnbaneret främst.
      Medan flottiljen ordnade sig i linie, hade jakten Victoria, med musiken ombord, seglat direkt ut till Drott och låg nu till ankars bortom dess babords låring.
      När vi nalkas, blåser musiken upp en kunglig marsch. Jag seglar tätt under Drotts alster. Vår svenska flagga på gaffelnocken sänkes ned till vattenytan, och under mitt anförande höjer den lojala båtbesättningen af svenska herrar och flickor de fyra sedvanliga hurraropen för konungen. Drott helsar tillbaka med sin flagga, och Hans Majestät sträcker, lutad öfver akterrelingen, ut sina båda händer, bugar sig och småler och tillropar mig några vänliga ord på engelska. Musiken blåser alltjämt, och jakterna segla fram snabbt och i god ordning, en hvar under helsning och hurrarop på samma sätt som flaggskeppet, och, Drott sänker till svar sin flagga för en och hvar.
      När den sista jakten väl hunnit förbi Drott, vände på signal från Dorat hela flottiljen i samma ögonblick och stod i linie tvärs öfver fjorden, och på en ny signal seglade den hem kolonnvis, hvarvid vice-amiral Nathorst hade ledningen.

      Samma qväll gick konungen i land under den gröna triumfbågen och mottogs högtidligt af myndigheterna i Lysekil och sommargästernas direktion. Han helsades välkommen med tal och sång. Sedan gafs en lysande bal i societetshuset och en öfverdådig supé i ”Restaurant des Bains”. Dagen därpå höll konungen mönstring med eskadern och hade mottagning ombord på sitt fartyg. På aftonen promenerade konungen med sin uppvaktning genom Lysekil och gick ända in i gamla köpingen på halföns andra sida. På särskild anmodan af konungen hade jag den äran att beledsaga honom. När konungen gick förbi den villa, där jag bodde och där den amerikanska flaggan svajade, stannade han så pass länge, att han hann säga, med ett småleende:
      ”Hör på, Thomas! Jag märker, att det är här Ni bor. Ni får lof att låta er flagga svaja, hvar ni än håller hus.”
      På båda sidor om gatorna stod folk, fönstren voro fullsatta med menniskoansigten, och bergshöjderna ofvanför betäckta af folkmassor. Hvarje hus var prydt med flaggor eller slingor af grönt, här och där med blommor emellan. Stänger stodo utefter vägarna, likt långa rader vakter, och från dem svajade flaggor.
      Ett sorl af öfverraskning och glädje hördes af en mängd röster på alla håll, när konungen gick förbi. Stundom gaf det sig luft i ett utdraget hurrah, som ibland togs upp af någon mera framstående medborgare och utvecklade sig till de fyra kungliga hurraropen.
      Och qvinnorna, så de betraktade Hans Majestät! Det var, som de velat sluka honom med sina blickar. När vi kommo in i gamla köpingen, stod där en stark och bred madam, med vackra drag. Jag kan aldrig glömma, huru hennes anlete blossade och glödde, hennes näsborrar vidgades, hennes ögon blixtrade, och hennes bröst häfdes, då hon från vecken af den svarta sjalett, som hon knutit om hufvudet, fäste en lång och stadig blick på konungen.
      Jag sade helt sakta till konungen, att, om Sverige varit en republik och han kandidat till presidentvärdigheten, jag skulle hafva kunnat förutsäga honom enhällig kallelse.
      Från andra änden af den gamla köpingen utpekade konungen för mig det sund mellan holmarna, där han låg till ankars med den förenade svenska och norska flottan i Maj 1864, färdig att löpa ut, om den österrikiska eskadern, i händelse af fiendtligheternas förnyande, skulle företaga en hotande rörelse mot de danska öarna.
      Dagen därpå lemnade jag Lysekil och for till södra Sverige för att roa mig med en veckas laxfiske i sällskap med Hertigen af Chartres. Hertigen är sonson till den franske konungen Louis Philippe och har anspråk på att hållas i heder af amerikanare, emedan han var en af de franska prinsar, som kommo till Amerika i början af vårt krig och med utmärkelse gjorde tjenst som stabsofficerare hos General McClellan. Jag hade det nöjet att vara med, när hertigen fick sin första lax.
      Efter laxfisket besökte jag badorten Marstrand. Drott kom strax därpå dit från en fisketur i öppna hafvet, och Hans Majestät inbjöd mig att spisa middag med honom ombord.
      De inbjudna gästerna voro sju, två af dem kommendörer i svenska flottan, och vi hämtades till fartyget i konungens ångslup. Musikanter från flottan, hvilka hade plats midskepps, spelade muntra melodier. Klockan sju lade konungen min venstra arm i sin högra, sägande: ”Tillåt mig föra er till bordet”, där han gaf mig hedersplatsen till höger om sig. Vi voro tolf vid bordet, och under middagen föreslog den förbindlige monarken ”en skål för f. d. Amerikanske ministern vid mitt hof, numera amiral öfver en svensk flotta.”