En promenad i de gamla badgästernas spår

Lysekilsprosten Fritz Lüsch skriver i sin bok "Lysekils historia" från 1950 som följer:

"Alla känna visserligen namnen Trångsund, Valhall, Stångehuvud, Vindarnas grotta, Lassa, Nålsögat, men hur många ha hört talas om Assuan, ett område, som fått sitt namn av professor Retzius, gift med Lars Johan Hjertas dotter, som efter en resa i Egypten tyckte sig finna en viss likhet mellan dess Assuan och detta lilla bergsområde västerut, eller Blocksberg eller Stora och Lilla Dohna, eller Rullstensgrottan, Fyrberget, Stövelknekten och hur få kunna angiva vägarna dit? Den av J. Hjelmgren 1892 utarbetade kartan med hänsyn till "Lysekils Vänners" arbeten, omarbetad 1898, torde för flertalet Lysekilare vara en nyhet, men i så fall en nyhet, som förtjänar att göra bekantskap med."

När man läser ovanstående får man ju veta vilka platser "alla" kan namnge. Drygt 50 år senare verkar dock få personer veta var t ex Assuan eller Vindarnas grotta finns. Så kan vi ju naturligtvis inte ha det, så en liten promenadanvisning med anknytning till nämnda kartas icke officiella namn är helt säkert till allmänbildningens fromma. Den nämnde professor Gustaf Retzius kan man läsa lite om i den här länken.

Fast den gamla badgästkartan kanske kan vara av intresse? Den finns i en mindre version (3,33 MB, 3500x2351 px) att hämta här.
Den större versionen är 6964 x 4680 pixlar stor (11.5 MB), och räcker med marginal för utskrift i A3-storlek. Hämta den gärna här.

Vår promenad utgår från parkeringen i änden av Rinkenäsgatan. För att hitta dit använder man med fördel Eniros karta.

(Klicka gärna på bilderna för större version.)


Vi börjar med att gå norrut, förbi informationsskylten, och sen till höger under den vackra vindpinade oxeln ett 50-tal meter från parkeringen.

Sedan följs de vita markeringarna, vidare uppför trappan och genom den smala klyftan.
Efter trappan i slutet av klyftan tar man vänster, mot "Nålsögat". På undersidan av "Nålsögats" stenblock står "vigt 25000 kg" vilket går att utläsa tydligare än idag på den här gamla (1910-tal?) bilden från Systrarna Hedbergs fotoateljéer.

Vi fortsätter efter "Nålsögat" via spångarna,

till "Herkules portar",

vidare nedför "Lejonbacken" mot havet.

Stigen går sedan till vänster uppför Galleberget på branta trappor.
Väl uppe på stigens högsta punkt på Galleberget (ca 25 meter högt över havet) har vi tillryggalagt cirka 500 meter, även om det för de flesta nog känns längre. "Soffan" är kanske en välkommen syn.
När man känner sig utvilad och nöjd på havsutsikt drar vi vidare förbi kartans "Lilla Nålsögat" även om alla spår av denna sevärdhet idag tycks saknas. Stenhuggerierna har tagit en del av berget sen 1898. Nu går stigen i vänstersväng mot "Röda Rummet", vars namn mycket väl kan vara lånat från August Strindbergs bok "Röda rummet" från 1879. Även här har stenhuggarna förändrat bilden. Här svänger strax stigen brant nedför åt höger.
Till vänster där backen tar slut finns ett riktigt fint bestånd med Bohusläns landskapsblomma Vildkaprifolen (Lonicera periclymenum L). År 2003 blommade den som mest i början av juli.
Stigen går vidare, delvis i en tunnel av vegetation,

mot ett av Lysekils stads bästa blåbärsställen, strax innan stigen svänger höger uppför. Har man lite tur kan man få se räven äta blåbär där.

Någon rävgaranti vågar vi inte lämna och blåbären finns ju relativt begränsad tid så det är kanske dags att fortsätta till "Rullstensgrottorna/Jättegrytorna" som strax finns på vänster sida uppe på berget. Dessa lämningar från istiden syns tydligt från stigen då det sitter staket runt.

När vi har sett oss mätta på "Rullstensgrottorna" avancerar vi mot Hästevik. För den som känner sig nöjd är det härifrån en kort sträcka rakt fram till parkeringen. Vill man fortsätta promenaden tar man höger där bilden visar.

Hästevik är den lilla viken vi svänger höger strax efter. Innan stenhuggeriepoken var Hästeviken prydd av en sandstrand. En av Lysekils ledande kulturhistoriska vurmare har föreslagit att stranden ska återställas till sin forna glans, men ett sådant "radikalt" förslag har givetvis avvisats av "de som bestämmer".

Nu är vi på väg uppför "Glasberget". Varför det kallas "Glasberget" är okänt, men inte behövs det väl så mycket fantasi för att kunna tänka sig smält glas som har runnit för att skapa bergets mjuka former?

Vi passerar snart "Frejas grotta",
och tar oss upp för att kunna beskåda "Svartalf(alv)sklyftan" och Munkviksskäret, som på kartan även kallas "Hvalfiskön".
Innan "Höga Porten" strosar vi vidare åt höger, med "Blocksberg" till vänster.
Nu är vi strax vid "Dvärgsalen" till vänster där stigen svänger 90 grader höger utför trappor.
Några dvärgar (fast det heter numera "småvuxna") lär vi väl knappast kunna fiska fram ur hålet så det är väl lika bra att i stället gå vidare mot Stora Munkeviken med den lilla hamnen. Hamnen var från början utlastningsplats för stenhuggerierna. När man har svängt vänster vid foten av trapporna har man strax tillryggalagt cirka 1200 meter och har framåt åt vänster det område som professor Retzius ansåg ha en viss likhet med "Assuan" i Egypten.

När vi förundrats klart över "Assuans" skönhet tar vi vänster in på Munkeviks mules breda grusstig,

som vi bara får njuta av drygt 50 meter innan vi viker av åt höger,
och det återigen bär iväg uppför via trappor och serpentiner. Med lite tur kan vi här bli uppvaktade av ett par kaxiga Kungsfåglar, Sveriges minsta fågel (9 cm/5 gram). Efter en kortare gångsträcka angör vi så "Walhall" med "Högsätet". Här spelades förr teater, och akustiken har av undertecknads hesa stämma konstaterats vara tillfredsställande.
Vi fortsätter så vänster bakom den stora stenhällen, in på stigen över och längs ravinen uppför till informationsskylten där man kan läsa om Stångehuvuds biologi. Förr i tiden fortsatte stigens sträckning bakom informationsskylten längs "Storklyftan" men idag bör vi nog följa den nya sträckningen då den gamla är mycket svårframkomlig.
Nä, vi tar allt skarpt höger vid skylten för att där räcket slutar vika av vänster mot "Vindarnes grotta" där två bänkar väntar på oss.
När vi är vid full vigör igen reser vi oss från bänkarna och går stigen vänster ner mot Pinnevik och badet. Där har vi gått cirka 1800 meter. Om det är den tiden på året så gör vi glassinköp och annat trevligt vid Pinneviksbadet för att sen runda arenan Gullmarsvallen motsols. Snart passerar vi Lysekils FotbollsFörenings gula klubbhus och där uppförsbacken tar slut viker vi av vänster in på cykel- och gångvägen.

Nu har vi snart dammen "Lilla Dona" med sin lilla Andkoloni på höger sida. "Stora Dona" försvann när bostadsområdet Dona byggdes så leta inte förgäves efter den. Vi viker in åt höger efter dammen på den i det närmaste obefintliga stigen längs dammen,
och tar oss fram till den, av Björk och Rönn skuggade, gamla trappan.
Efter trappan saknas stig helt men vi tar oss upp via valfri väg till toppen av berget och utsiktsplatsen "Bredablick" dit vi anländer efter cirka 2350 meters promenad.

Även om den gamla kartans uppgift om 40 höjdmetrar är en aning i överkant (den rätta siffran är 35,33 meter) så är utsikten från "Bredablick" bland de bästa i Lysekil och det vill ju inte säga så lite. Nu måste väl även en vacker vy överges någon gång så vi går mot "Gullmarsvy", nästa lilla bergknalle längs stigen.
Utsikten från "Gullmarsvy" är nog en aning sämre idag än det var när det namngavs då hus skymmer en del av Gullmaren men berg är ju till för att bestigas. Lyckligen nedkomna från knallen går vi vidare till gatan en liten bit bort och tar där vänster i korsningen Gränsgatan/Sandengatan.
Vi släntrar nu in i Bagarns hage, en av Lysekils absoluta pärlor. Namnet Bagarns hage har sitt ursprung från handlanden och bagaren Gustaf Johansson som ägde hagen i 1900-talets början.

Vi håller oss efter hagarna längs med berget på den återställda badgäststig som föreningen Lysekils Vänner har fått röjd.
Nu är det inte långt kvar till vår utgångspunkt vid parkeringen. När vi anländer dit har vi avverkat cirka 3000 meter och ungefär 230 höjdmetrar i nivåskillnader.