Vägarna vid Ulseröd
Året är 1594. Vid Finsbo färjeläge väntar en vårdag biskopen Jens Nilsson, mer och mer irriterad över de hästar som han inte har fått levererade som utlovat. Att gå vidare är nog uteslutet då vägen troligen är mycket olämplig till det, vårtid som det är. Inte kunde väl heller en biskop spatsera omkring som vilken allmoge som helst heller. Det har gått långt över en timme till spillo innan delar av de beställda hästarna anländer och han kan fortsätta upp mot Ulseröds gård.
Idag blir många bilister i det närmaste akuta rättshaverister om dom inte hinner med den färja från Finnsbo som dom har tänkt sig, utan får lov att vänta i tjugo minuter i full komfort omfamnade av bilens bekvämlighet. Vägen går inte heller genom lera och sten. Då hade man väl iofs haft nytta av en sån där SUV som många idag kör runt i. Jag kan helt klart tänka mig biskop Nilsson ge järnet i leran levererande böner (med biskopsstaven utsträckt genom takluckan?) över de han hastigt passerade på vägen, om han nu hade haft tillgång till en terrängbil istället för slöa hästar.
Idag är det väl inte så många som funderar över de vägrester som finns omkring oss. Låt oss se vad som finns där.
Det går fint att stanna på norra delen av den gamla vägen. Det är visserligen länge sen jag frågade markägaren om det var OK, men vi får hoppas han fortfarande står ut med det. Annars får ni be honom bli arg på mig och inte er. Han vet vem jag är.

Infarten finns 900 meter norrut från avfarten mot färjan åt Lysekils-hållet, eller 800 meter söderut från butiken El-Kontakt.

Jag rekommenderar inte en vänstersväng när man kommer norrifrån. Folk kör ofta förbluffande fort och illa för att vinna lite tid där det är dubbelfiligt, och marginalen blir liten om man inte är van att svänga av där. Kör förbi och vänd istället om det känns bättre.
När man har svängt in där är man på den väg som användes innan den nuvarande togs i drift. När en väg faller bort från Vägverkets ansvar återgår den till markägaren. Vägen är alltså enskild, så ta det försiktigt.
De äldre ridvägarna är naturligtvis sen länge borta. Det äldsta jag har hittat är resterna efter körvägen strax väster om järnvägen. Körvägen går vidare bort till husen och genom deras trädgårdar, med det gör naturligtvis inte vi.
Undrar hur det gick för Mercedes-ägaren som slog sönder sin lyktsargen? Det ser nog mest ut som om räcket har attackerats lite lätt med enklare plåtskador som följd. Dagens trafiksäkerhet är relativt sett enormt mycket bättre än förr, och det är nog ett antal människor som har kommit till varierande skada längs de oanvända vägar vi nu går på. För länge sen kanske hästen slant och man hamnade under den. När bilen först kom kördes det av vägen även i låga hastigheter p g a dåliga vägar och smala däck, och säkra bilar fanns inte ens. När sen bilarna blev snabbare och vägarna bättre körde vi människor oss in i situationer vår hjärna inte vill vara med om. Nu är den gamla manligt hårda attityden till bilkörning i mångt och mycket borta som tur är, och trafiksäkerheten för den som är nykter och försedd med en nyare bil är bättre än nånsin. Ändå sviker vår hjärnas prestanda oss ibland
Vägen var förr stensatt och betongkanten höll stenen i schack. Gatstenen har på senare år till vissas förtret återvunnits. För den som har behov av en museal väg av den typen rekommenderar jag istället den återskapade vägen söder om Ljungskile.

Stenstolparna har förlorat sina plankor. Så bra virke bör inte bara få ruttna bort och dom har säkert kommit till god nytta någon annanstans.

Idag får man ju knappt berätta det jag tänker skriva, men i en annan tid för länge sen var er ödmjuke skribent en gasgalen yngling av värsta sorten, och jag har några bilars hädangång på mitt samvete. Då gillade man de där gamla vägarna som förr var stensatta då betongkanten oftast blev hal av t ex frost senare än asfalten. Alltså kunde man ligga och kana omkring för fort på asfalten och gick det fel hejdade det sig (oftast...) vid betongen. Hittade man dessutom en sträckning som fortfarande hade gatstenen kvar var nirvana nära, då t ex blöt sliten gatsten är extremt hal och kul.

Idag far ju var och varannan 18-åring runt i bilar med 150-200 hästkrafter, men det var en dröm för mig och de flesta av mina kompisar. Man fick nöja sig med t ex en gammal långsam SAAB, Opel eller Volvo, och då behövdes hala underlag för att man skulle kunna sladda omkring och känna sig manligt snabb. Till exempel Ronnie Peterson, Gunnar Nilsson, Francois Severt ("den vackre"), Sandro Munari och Per Eklund var de racingidoler många av mina manliga förebilder såg upp till och försökte efterlikna, dock oftast med mycket blygsamt resultat.

På den tiden fanns det dessutom gott om grusvägar, som nyttjades på ett sätt som idag nog hade gett de flesta "vanliga" människor akuta vansinnesutbrott och krävt krisgruppshantering. De flesta av de där små landsvägarna som förr var grusade är idag asfalterade. De högre hastigheterna som är möjliga idag gör ofta då olyckorna värre än förr, när det gick saktare p g a gruset. Människan har ju en tendens att utnyttja de marginaler man hittar.

Att de flesta jag känner tog sig helskinnade ur den där gasglada cirkusen berodde mest på just att bilarna var så slöa, och att som vi gjorde förr idag hade varit klart mycket farligare med den bilprestanda som nu anses normal.
Vägen från Finnsbo anslöt förr till landsvägen där gångpassagen strax intill Ulseröds gård finns idag. Ingen bemödade sig dock med att ta bort de skyltar som blev överflödiga, och varningen om kommande järnvägsövergång är minst sagt inaktuell.
Bilden till höger är tagen från den kulle några hundra meter söder om Ulseröds gård som förr utgjorde ena sidan av viadukten över järnvägen. Viadukten och vägen fortsatte i högersväng bort till den nu nedlagda vägen vi parkerade på.

De finns många och hårresande historier om oerhört manliga automobilframföranden i hög hastighet över den där viadukten. Berättelserna verkar enligt rådande rutin bli stegvis förbättrade med tiden. Dock inte den berättelse som innehåller en styck (numera pensionerad) blyfotad bilförevisande Toyota-försäljare, ett exemplar av Austin Mini (hundkoja) och en måttligt imponerad (rädd...) kvinnlig bilspekulant. Den historien är tydligen inte möjlig att förbättra alls. Klart intressant.
Man bör väl inte glömma bort järnvägen. När den byggdes 1913 drogs den på för en järnväg lämpligaste sätt, d v s där jag tror de första ridvägarna norrut från Ulseröd gick.

Lysekilsbanan är en av de mer kuperade järnvägarna med godstrafik i Sverige. I backen upp vid Ulseröd kan man på sina ställen se hur loket har kört fast och slirat så att rälsen har mjuknat och ytan har skiktat sig bakåt. Det är stora krafter i verkan, minst sagt.
Man får inte gå omkring på spåren, även om de lokala i Lyselkils kommun ofta inte bryr sig om det. För mycket länge sen kunde man på många svenska järnvägar lösa gångbiljett som gav tillstånd att gå på järnvägen, men den möjligheten är sen länge borta. Dagens lok är så tysta och snabba att man lätt överraskas av dom när dom går utan vagnar. Var alltså försiktiga hur ni än väljer att korsa spåren.

Det finns några övergångar att välja på mellan där vi har parkerat och den stora järnvägsövergången i söder. Vid Ulseröds gård finns en riktigt fin varningsskylt på betongstolpar vid övergången.
Den gamla landsvägen har på senare år fått en ny användning då fjärrvärmerören in mot Lysekil grävdes ner under den. Annars är det den långsamma trafiken som har tagit över. En och annan traktor och några mopeder kör väl där nu. Fast de flesta lokala trafikanterna är helt klart mycket långsammare än så. Se till att inte trampa på dom.

/Calle		 Are you talking to me...