Skaftöbron och färjorna
Den 28 maj 1974 invigdes Skaftöbron och därmed inträdde på Skaftö ett läge utan någon som helst kontroll av vem eller vad som anlände När färjan fanns kunde t ex ett bud om att boxaren Ingemar Johansson, som har släkt på Skaftö, hade anlänt spridas blixtsnabbt över ön. Jag vet inte var den av lokalinnevånare bemannade ljugarbänken fanns, men visst bör det ha funnits en sån där bänk vid linfärjan? Förutom att färjan och dess personal inte längre hade sina sysslor kvar i Lunnevik så blev ju gubbarna på bänken "arbetslösa". Jobb går ju att ersätta, men hur ersätter man sociala funktioner och behov? Sommarens långa färjeköer blev ett minne blott, och med det började det bli fler och fler fritidshus i samhällena. Nu var väl inte enbart bron orsaken till det, och inte hade det väl blivit någon bro om man inte hade haft arbetstillfällena som huvudorsak. Skaftö hade med bron för första gången blivit en fast och fri del av Sverige.

När jag i december 2006 tar mig ner till det gamla färjeläget på Skaftö så är jag mycket ensam där. Inga människor eller båtar i rörelse. En ensam eka ligger och skvalpar strax intill färjerampen. Rost, och åldrande är det som slår an tonen omkring mig. På andra sidan vattnet ligger Källviken där Gustav Kolthoff en gång drev sin blomstrande naturalie-firma, för att få material till de biologiska museer med uppstoppade djur han skapade. Nu ligger Källviken dock tyst, mörkt och fridfullt på ett onaturligt sätt. En och annan bil passerar över mig på bron, men det förstärker snarare känslan av distans till omvärlden än ger nåt intryck av gemenskap. Att nån av de där bilarna skulle ta sig för att svänga ner mot färjeläget är väl knappast troligt en kall dag i december.

Den färja som idag finns spår av vid Lunnevik på Skaftö och Källviken på fastlandet var av typen linfärja. En linfärja är ungefär som en pråm som bogseras fram och tillbaka längs en stållina fastsatt i land i bägge ändar. Färjan dras med stållinan upp på ramper mot land och fäller sen ner rampen på färjan för att släppa sin last fri.

Vissa sjövana typer på Skaftö har mycket kul åt att en av de sista som körde linfärjan tyckte det skulle bli skönt att komma iland när färjan lades ner. "Hahaha, han har ju varit förtöjd hela tiden" anser dom. I mitt tycke är det något orättvist då en linfärja ändå kräver sina kunskaper, och fritidsskeppares förmåga att ställa till det på sjön är definitivt i det närmaste obegränsade.



En stållina bör ha en mycket stor dragningskraft på en kreativt lagd fritidsskeppare, och jag vet en person i min närhet som lyckades få Dragsmarksfärjans lina att fastna en kort stund mellan båten och motorn på den lilla fritidsbåten. När linfärjan bromsar sträcks linan akterut av färjans tyngd och kan nå ansenlig höjd. Om man vistas över linan då kan det alltså gå rätt så fel. Det gick nu bra den gången, men linan är en tung sak som belastar en liten båt kraftigt om den fastnar och inte går att få loss.

För den som vill beskåda eller färdas på en linfärja i aktion finns alltså färjan vid Dragsmark i drift, liksom den i andra änden av "Malöarna" mot Orust. Den vägen är också en alldeles förträffligt trevlig väg för att ta sig till och från Skaftö. Dragsmarksfärjan drevs tills 1 april 1997 av en lokal förening och en av de sista dagarna innan Vägverket tog över tog jag en mycket kylig träningsrunda dit ut bara för att få ha minnet av att ha betalat de där tre kronorna i cykelavgift.

Parkeringsplats och informationsskylt om Skaftö finns på vänster sida strax efter bron när man kör ut mot Skaftö. Det går även bra att köra ner till det gamla färjeläget, men för många bilar korkar ofta igen på det vanliga sommarbohuslänska viset. Vägen ner till färjeläget är första grusvägen åt höger när man kör ut på Skaftö. Förbudsskylten mot motorfordon som förr stod uppe vid landsvägen har försvunnit, vilket ganska säkert betyder att den inte var helt regelmässig. I vilket fall som helst ska man visa hänsyn, och för längre stunders parkering rekommenderar jag definitivt P-platsen vid informationsskylten.

I mycket äldre tider roddes man till och från Skaftö via främst Oxevik. Det gamla färjestället låg då några hundra meter ut mot Gullmaren. Dit är det en riktigt trevlig liten promenad. Från den gamla färjerampen i Lunnevik går man grusvägen på höger sida längs berget upp mot f d Lunneviks pensionat (det stora gula huset), passerar det på höger sida, fortsätter en liten bit och tar sen grusvägen åt höger.


Vägen vi nu går på är väldigt mycket som en gammal landsväg för länge sen var. Ta av höger efter berget vid nästa grusväg, gå förbi de två första fritidshusen, gå vidare på vägen längs den gamla åkermarken och fortsätt sen bara rakt fram förbi det sista huset vid vändplanen i slutet på vägen. Sen är det en kort sträcka längs vägen på bilden intill fram till det gamla färjeläget.

/Calle