Ristningarna vid Långevik
År 1914 var första världskriget i full gång, jobbtillfällena var få och de femtonåriga grabbarna Just Malmström och Sven Hård hade nog i bättre tider varit tvungna att jobba. Nu hade dom säkert gott om tid att utföra de ristningar som vi nu kan se delvis imålade vid Långevik. Indianer, hästar, slavdrivare, skepp, fartyg, m m.

Just Malmström blev med tiden en mycket etablerad konstnär i USA, efter att ha flyttat dit permanent.

Sven Hård åkte också till USA en period, men hamnade till slut hemma i Lysekil. Sven var jobbade som stenhuggare.

På 1910-talet hade nog de flesta smågrabbar ungefär det som ristningarna visar som viktiga delar i sina fantasier. Det är inte mycket av sex, våld och nakenchocker direkt. Det känns mer lite av det Tage Danielsson beskriver i sin novell Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton: "ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar ".

Det finns mer information vid ristningarna om ristarnas liv och levene. Det som slår mig när jag läser där är att det tog över tio år innan dom verkligen kom iväg till amerika, så det kan inte ha varit så där värst panikartat att få sticka från Lysekil. Kan kanske ristningarna lika väl vara resultatet av vad de flesta smågrabbar då läste och fantiserade om, och inte manifestationen av någon medveten amerikadröm?
Idag hade man knappast ostraffat fått bearbeta det där berget på det vis grabbarna gjorde. Enbart att göra rent inför den imålning som föreningen Lysekils Vänner har bekostat verkar ha varit en tillståndsprocess för sig.

Man ser alltså idag mycket få nya ristningar, men jag undrar om det inte beror mest på att ingen tar sig tid att göra sånt. Jag roar mig ibland med att hugga in diverse dekorationer på lösa stenar av både granit och kalksten. Det är mycket tidsödande, men fantastiskt kul. Sten är ett spännande material att jobba med, om än riktigt motsträvigt och oberäkneligt. Varför kan man inte gå kvällskurser i stenhuggeri?
Imålningen av ristningarna utfördes sommaren 2006 av specialister från Vitlycke museum. Det garanterar att de linjer som idag inte är så tydliga inte gissas fram och målas dit på felaktigt sätt. Killarna som målade resonerade hela tiden kring detaljer och hur dessa skulle förtydligas. Trots att dom t ex var ganska säkra på att flaggan på skeppet på bilden intill nog är en unionsflagga så beslöt dom att inte chansa på att dom hade rätt.

Jag har gått och kollat på ristningarna då och då under ett antal år och det är fantastiskt trevligt att en del av dom nu är mer synliga.

/Calle