En liten utflykt på Härnäset
Eftersom Härnästet är återvändsgränd om man färdas landvägen så har jag valt att försöka förmedla en liten utflykt över näset istället för att isolera enskilda sevärda saker var för sig. På så vis kan jag ju också visa på de små sakerna som knappast var för sig lockar ut er besökare för en längre stunds tur på Härnäset.
Om man dristar sig till att vika av från de större vägarna möts man troligen snart av diverse förbudsskyltar. Inte många av dessa gäller egentligen, utan är utfall av de sommarboendes stora behov att att skapa revir. Vid kontroll av några av de där skyltarna hos länsstyrelsen hittade jag inga tillstånd som gällde. Man tar gärna emot vägbidrag från staten, men vill sen ofta ha vägen för sig själva.
Viss skepsis bör alltså råda inför skyltarna och ett bra tecken på att en skylt nog inte är helt OK är om det finns skotthål i den. Det tyder på att de lokala inte är förtjust i den. Ingen klagar dock på om man ska titta på något hus som är till salu, men när pengar är inblandade rasar oftast principer kvickt. Som alltid ska man dock ta hänsyn till folks behov att ordnad tillvaro, och inte störa i onödan. Det är jag helt övertygad om att ni fixar.

Hitta parkering kan vara lite besvärligt här och var. I Brodalen bör det inte var några bekymmer, men t ex vid Vese är det nästan omöjligt. Därför har jag i min text helt valt bort Vese som rekommenderat stopp. Några bra P-platser finns det dock. Röe Gård har en stor besöksparkering, men man bör väl i anständighetens namn ha ärende dit om man vill parkera där. I backen ner mot Ingeröd finns det bra möjligheter att parkera vid skrotstenen på höger sida av vägen, och i uppförsbackarna efter Ingeröd finns också några användbara ställen. Vid Folkets Hus i Fågelviken finns det gott om parkeringar. Vid stenbrottsområdet vid Ed är det heller inga bekymmer att stå, men man kan ju ta det lite lugnt så markägaren inte blir sur och stänger av området. Vid Näverkärr finns det en stor parkering avsedd för naturvårdsområdet, men i vårt fall fungerar den även för arbetarbostäderna, bussgaraget och Slävik.

Brodalen: Rikstid

År 1913 fick Brodalen järnvägsstation och därmed också ordentlig rikstid. Inte kunde järnvägen irra omkring styrd av lokala klockslag och nu blev tidtabeller och annat otyg en nödvändighet. För många blev det nog en omställning av stora mått.
Inte är det väl någon slump att man 1916 hade påbörjat de första förbättringarna av vägen ut på Härnäset. En järnväg är trots allt ganska meningslös om man inte tar sig vidare därifrån. Låt oss nu nyttja vägen som den ser ut idag och se tidens gång.

En stor del av vägförbättringarna gjordes med hjälp av pengar från statens ArbetslöshetsKommission (AK). Stenhuggarna, bergens hårda och fria män, såg inte de där vägarbetena som så värst positivt, och dom hade visst stöd från fackföreningarna. Många hade väl dock inget större val i t ex trettiotalets finanskrisande värld när de mer omfattande vägarbetena på Härnäset gjordes, utan fick ta de arbeten som bjöds.

För enkelhetens skull kan vi ju börja vår tur vid Tempo-butiken vid den stoa korsningen i Brodalen. Ta gärna och nollställ eventuell trippmätare här så de avstånd jag anger blir lite mer användbara, men det går nog bra ändå om man nu färdas t ex per cykel. Kör från alndsvägen ner mot ån och ta höger ut på bron, kör förbi villaområdet på vänster sida och sväng sen vänster in på den väg som leder oss ut på Härnäset. "Slävik 11" står det på vägskylten. Första intrycket är tråkigt och rakt, men det går snart över som tur är.

Stenarna på stolparna: Urvalstid.

I änden på den första långa raksträckan ca 1000 meter från vår utgångspunkt finns till höger vägen mot Mellby Nedre. På stolparna vid vägen har någon placerat ett par rundade stenar. Någon har alltså tagit prydandet av sin miljö på så stort allvar att man har tagit sig tid att välja ut dessa fina stenar att komplettera stolparna med. Mycket vackert i mitt tycke.
Passagen vid Lunneby: Körtid

Vid ungefär 1200 meter körsträcka finns vid Lunneby en bergskärning där man har lagt ner mycket byggtid på att ta sig igenom berget istället för runt det. Den nya tidens trafik med tunga landsvägsfordon krävde detta, och då som nu står sig granit och mark slätt i konkurrensen. Fast jag undrar lite vad Albert Karlsson, John Söderberg och Sigvard Jonsson som byggde stödmuren 1934 hade sagt om att den idag är ett pittoreskt inslag i en utflykt gjord på en fritid som för dom troligen var en utopi.
Kapellet Saron: Sittetid

Vid pass 1400 meter från startpunkten ligger det före detta baptist-kapellet Saron. Det tillhör inte längre någon församling, och inte heller scouterna, utan har fogat sig till fritidshusens stora skara. Nästan varje gång jag passerar huset tänker jag på all tid som de religiösa har valt att tillbringat där inne. I vår tid behöver man ju inte vistas annat än minimal tid, och då oftast av sociala skäl, i kyrklig miljö, men förr var det i mycket prosten eller pastorn som hade makten. Människor kunde då oftast inte bara strunta i närvaron kyrkan utan risk för sociala konsekvenser, fast i Sarons fall var det ju å andra sidan religionsvarianten mer självvald än statsstyrd.
Vese: Karolinertid

Där vägen mot Röe (ca 1500 meter från Brodalen) som jag tycker vi tar nu, börjar ligger Vese säteri. Vese stavades på medeltiden t ex Vietsö, Wedtsö eller Wädsö, d v s "vid sjön" enligt en del uttolkare. Sjön var i så fall Brofjorden.
Boningshuset, eller rättare sagt bottenvåningen, byggdes någon gång på 1600-talet. Takmålningarna från den tiden finns fortfarande kvar där inne, men intressantare än huset i sig är nog varför någon valde att bygga sitt stora hus just där. Den 13 december 1317 skänkte kung Haakon den femte Magnusson ca 100 hektar av Veses jord till Sankt Michaels kapell i Tönsberg för att få själahjälp åt sig och sina föräldrar. Idag hade en sak som detta väl närmast kunnat kallas marknadsföring med hjälp av välgörenhet. Nåväl, de där 100 hektaren var bara en del av Veses mark och det var alltså redan då en mycket stor gård med många gårdar under sig. Ännu på 1600-talet var Broberg, Tveten, Ormedal, Björneröd, Bubacka och Lingatan underordnade Vese storgods.
Numera verkar de flesta lokalhistoriker mest intresserade av att amiral Olof Strömstierna i början av 1700-talet bodde på Vese, men det är nog bara för att han hade att göra militärt med Karl XII och blev adlad av den så kallade hjältekonungen. Kungligheter lockar alltid liv i allmogen...
1803 byggdes huset om och till för att bli som det vi nu kan se.

För den som tänker fortsätta ut mot Slävik och inte ta vägen fram till Röe är det på plats att nollställa trippmätaren här, om man känner att man har nytta av de kommande avståndsangivelserna.

Nu är det dock i mitt tycke helt klart lämpligt att fortsätta åt höger mot Röe gård och borgkullen där. Det är inte så långt, ett par kilometer bara. Längs vägen kan ni ju fundera lite på hur den väg vi nu kör på skiljer sig från den körväg som här och var skymtar på vänster sida, och vilka möjligheter den nya vägen gav. Ni kan ju till exempel tänka er vintern och en tungt lastad timmersläde i de där branta backarna. Det finns många berättelser från förr om olyckor vid tyngre transporter. De nya vägarna blev en revolution på gott, och i någon mån ont, för de trakter där det investerades. Den där körvägen vi nu kan se rester av är egentligen en mindre lokal väg, då huvudvägen till Röe fram till bygget av dagens 1930-talsväg gick norrut mot Vrångebäck.

Ungefär 600 meter från Vese, där skogen börjar,  finns några tiotals meter inne på den lilla skogsvägen till vänster något idag alldeles fantastiskt: ett skogvrak. Den Volkswagen som högst troligt en gång var sin köpares stora stolthet har nu till stor del ätits upp av naturen. Många ser säkert vraket som enbart skräp, men det gör inte jag. Jag ser istället ett blygsamt lokalt minne över en tid som flytt. En tid då skräp var just skräp och inte en handelsvara som idag. Jag har framfört en litet önskemål till markägaren om att den där folkvagnen ska få vara kvar där den är. Inte kommer den ju numera göra någon mer skada om den får ligga där den ligger.
Röe: Medeltid
Det är svårt att missa borgkullen när man närmar sig Röe. Det där bergknallen sticker rätt upp ur åkern, och det är lätt att inse varför man befäste stället. Nu var det på medeltiden kanske inte så röjt från skog som idag, men utan bra jordbruk hade ingen storman råd att bygga befästningar. De bördiga åkrarna lockade nog stort.
För länge sen gick mycket av landtransporterna uppåt Bohuslän via Röe. Hamnen och färjeplatsen som ansågs värd att kontrollera låg då några hundra meter norr om kullen.Vattnet stod ju några meter högre på medeltiden och båtarna var mindre och mer grundgående än det mesta idag, förutom kanoter. Om man tänker ännu längre tillbaka, när Röe kanske befolkades första gången permanent, så fanns vattenlinjen nog mycket nära dagens gård. Klart praktiskt om man nu måste leva på både vad jord, skog och hav hade att ge.
Låt oss äntra borgkullen. Först är det i mitt tycke en bra idé att skänka en tanke till de stackars satar som dött i de strider som har varit på platsen. Det är lätt att dölja människoöden bland de stormän som så många gärna lyfter fram. Ingen av de riddare som har inhaft Röe hade ensamma överlevt ens en kortare stund mot ett gäng ilskna bönder, och det kanske är därför det byggdes befästningar och vallgravar.

Vissa anser iofs att Röe är lika med det Karlsborg där 1456 riksmarskalk Tord Karlsson (Bonde) mördades. Wilhelm Berg som på slutet av 1800-talet grävde ut Röes kulle ansåg först att så var fallet, men efter att även ha grävt ut lämningarna vid Slottet vid Hamburgsund så ändrade han sig till att det var historiens Karlsborg. I vilket fall som helst finns det inga konkreta skriftliga bevis åt någondera hållet, men det är ändå inte det viktiga i det stora hela. Att lyfta en enskild plats helt ur sitt sammanhang tillhör ju numera ett gammalt sätt att se på historien. Röes plats i vår äldre historia är att ge skydd och kontroll över en liten men viktig del av det rike som för tillfället regerade över platsen. I mitt tycke är det spännande nog och inte behöver väl heller Röes borgkulle några lokalpatriotiska sägner och sagor för att bli intressant nog?
Lämpligaste vägen att gå upp på kullen är från den östra sidan, d v s till höger strax innan det röda lilla huset vi passerade när vi närmade oss Röe. Där finns trappor och informationsskyltar.
Om man trots allt känner sig lite uttråkad eller tycker de där murresterna inte är så där enormt spännande: ta och inhandla några leksakssvärd i Röes butik, och dramatisera sen, med inte alltför stort våldsinslag, nåt medeltida historiskt skede. Kan ni inget om medeltida historia kan ni säkert fantisera ihop något baserat på t ex berättelsen om Robin Hood. Om man inte vill köpa svärd så duger det nog även med en pinne eller liknande. Märk väl att jag inte skriver något om barn, utan jag förutsätter att ni alla har tillräckligt mycket barnasinne kvar för att uppskatta lite lekar av mer brutalt slag. Till och med en tokpacifistisk vapenvägrare som jag kan för en stund släppa allvaret, och då finns det nog hopp för er alla.
Dagens Röe gård är riktigt trevlig. Där finns käk, butik, boende och en del annat. På sommaren är det liv där dagligen. När detta skrivs är det dock öppet lördagar 10 – 14, vilket är helt begripligt då det inte direkt är rusningstrafik på vägen förbi en rätt kylig onsdag i april. Kolla gärna mer på deras hemsida

Nu tar vi vägen tillbaka mot Vese gård, och kom gärna ihåg att nollställa trippmätaren innan vi tar höger ut på landsvägen mot Slävik.

Från Vese har vi nu 2500 meter till nästa sak på vår tur:

Vilhelmsborgs affär: Kötid

Den 15 september 1966 stängdes affären vid Vilhelmsborg efter hundra år i verksamhet.
Affären är i mitt tycke mycket fin, och läget med berget bakom och vägarna framför gör sig klart bra. Som de flesta av er säkert kommer att se är det gamla landsvägen som sneddar ner över åkern från huset, en väg som användes tills den nya vi använder idag var klar vid 1930-talets början.
Stenhuggeriresterna vid Ingeröd: Arbetstid

Efter att ha passerat den fantastiska bergsskärningen vid Askeklev (3700 meter från Vese) börjar vägen gå utför ned mot Ingeröd. På högersidan i utförsbacken syns snart de massiva resterna efter de som en gång var storbrottet i Ingeröd. Ett "storbrott" var ett industriellt drivet stenbrott där den enskilde stenhuggaren fick underordna sig chefer och arbetsledares order istället för att som i de små personliga brotten själv sköta hela verksamheten. De små brotten blev en bit in på 1900-talet något orationellt när efterfrågan på sten ökade och de stora företagen tog över ruljansen.

Idag finns det ett värde i den skrotsten som ligger kvar vid de gamla stenbrotten, då stenen är efterfrågad vid t ex större utfyllnader. I många fall är det ju ordentliga block som har blivit liggande. Att idag spränga ut den typen av block kostar mycket pengar och förstör det berg som de flesta idag uppskattar som det är, och inte delat i småbitar. Jag hoppas den sten vi nu har framför oss får ligga där den ligger.
De flesta stora stenbrott låg direkt vid vattnet, med vid Ingeröd är det en bit till sjön. Det var i sig inget problem då det var lätt att anlägga en Decauville-bana. Decauville var egentligen ett varumärket för ett företag som tillverkade små flyttbara järnvägar, men namnet blev med tiden i folkmun likvärdigt med industrijärnväg i stort. På många av Bohusläns nedlagda stenbrott kan man följa banvallarnas sträckningar och tydlig se de dubbelspårig ramper där de lastade vagnarnas tyngd hjälpte till att forsla upp de tomma vagnarna igen.
I Ingeröds fall har det nog inte varit något industribana till utlastningsplatsen vid Brofjorden, utan hästtransporter och senare lastbil har använts. De kvarvarande 43 stenstolparna som liksom lite berusat lutar längs vägen över åkern vid södra delen av Ingeröd (4500 meter från Vese) visar vägen till Ingeröds brygga 550 meter från landsvägen.

Den plats som är klart intressantast om man vill se industribanerester finns inte på Härnäset utan vid Spjösvik söder om Skalhamn. Där kan man enkelt följa hela processen från stenuttaget till lastageplatsen, via broar, ramper och banvallarna mellan dessa. Ett mycket spännade besöksmål för den teknikintresserade.

Första huset direkt på höger sida efter de tidigare nämnda stenresterna är förresten före detta Konsum i Ingeröd.

Nybygget vid Ingeröd: Byggtid

När vägen planar ut vid Ingeröd syns till vänster ute på åkern (4300 meter från Vese) mycket tydligt den nya herrgårdsliknande byggnad en av vårt lands ledande affärsmän har byggt åt sig och familjen. Huset hade varit imponerande i vilket tid som helst, men idag sticker det ut extra kraftigt i mängden av typhus och bleka småhus. För den som är avundsjuk lagd kanske anläggningen är lite för mycket, men nog kan vi väl för en stund lägga såna tankar åt sidan och glädjas med de som har råd att bygga på det viset. En fastighet i den klassen ger arbetstilllfällen till bygden, och för den lokale kille som fått jobbet som "gårdskarl" så ger det ju en möjlighet att bo kvar i sin hemtrakt utan att behöva pendla långt.
Åstad vi vidare fara. Alldeles efter Ingeröd går vägen uppför en bit, och det är nog här (ca 4900 meter från Vese) som skillnaden den nya tidens AK-väg gjorde blir som tydligast. Vägen har sprängts fram längs och genom berget och skapat en acceptabel jämn backe utan stora svårigheter ens för tungt lastade fordon.

Fågelviken: Mötestid

Fågelviken (6500 meter från Vese) var förr, och i viss mån även idag, Härnäsets centrum. Det stora stenbrottet och handelshuset nere vid Åbyfjorden gav riktigt många människor jobb och det är ingen slump att Härnäsets Folkets Hus ligger här. Stenhuggarfackets avdelning 14 hade sitt säte i Fågelviken och många är de konflikter som har förhandlats här, och otaliga arbetslöshetsstämplingar har utförts. Stenhuggarna var ett radikalt och ideologiskt folk som inte gärna vek sig för t ex bönder och bolagschefers nycker. Nu var ju inte allt ideologist och tungsint. Dansbanan fanns t ex vid Folkets Hus, och var till stor glädje för de flesta. Först låg den där dansbanan vid infarten mot Eds gård, men efter klagomål från några religiösa damer flyttades den till Fågelviken.
Vid Folkets Hus står en sten rest 1991 av Stenhuggarteatern till minne av strejken vid Vinbräcka, då strejkande som protesterade mot strejkbrytare möttes med skottlossning från militären på kanonbåten Skäggald. Denna skottlossning är den ena av de två tillfällen då svensk militär har beskjutit strejkande, men till skillnad från Ådalen 1931 kom ingen till allvarlig skada. På stenen står: "De kämpade för rätt men möttes av våld. Vinbräckastrejken 1908".
Stenen skulle egentligen ha varit placerad vid Vinbräcka, men nån boende där protesterade mot idén...
Många av bolagshusen i Fågelviken finns kvar idag. De hus som tydligast syns är bostadslängorna på högersidan av vägen ner mot vattnet, Idag är bolagshusen uppblandade med ett gäng fritidshus, men håller stilen och ställningarna bra i konkurrensen.
Allra längst ut på den väg som går in vid Folkets Hus och förbi badplats och småbåtshamn ligger alltså storbrottet som skapade Fågelviken. Nere vid svängen vid sjön låg det där handelshuset tills det brann 1914. Idag är stenbrottet övergivet och rensat på det mesta av intresse, men en del fundament, banvallar och skrot finns kvar där. Det är cirka 1000 meter till brottet från Folkets Hus. Det går att köra dit med bil, men parkeringar är det lite dåligt med på sommarens högsäsong. Höst, vinter och vår är det inga parkeringsproblem där alls.

När brottet var nedlagt blev det ett av alternativen till placeringen av det stenhuggarmuseum som då planerades. Det blev istället Hunnebostrand som vann, och där finns idag stenhuggarmuseet. Enligt envisa rykten var det Lysekils långa handläggning av museumfrågan som gjorde att Hunnebo fick museet.

Låt oss nu ta oss till landsvägen och fortsätta vår tur ut på Härnäset. Det är alltså högersväng som gäller vid Fågelvikens Folkets Hus. Nollställ förresten gärna trippmätaren här.

Det gula huset på vänster sida ca 150 meter från Folkets Hus är förresten före detta Konsum-butiken.

En knapp kilometer från Fågelviken dyker Styrsvik upp på högersidan. Vägen förbi vattnet gick före cirka 1917 uppe på berget via Kleva, och vägen därifrån ner mot Ed var riktigt brant och eländig.
1910-talets nya väg längs sjön blev efter trettiotalets vägförbättringar det vi nyttjar idag. Fast det var ju iofs grusväg förr och inte belagd vägbana.

Där Styrsviken slutar och övergår i lera (1100 meter körsträcka från Fågelviken) brukar förresten något som av fågelskådare har utsetts till att vara en häger stå och glo under den varma delen av året. Den har långa ben (fågeln, inte fågelskådaren...) så det låter klart rimligt. En mycket stilig fågel är det definitivt, men stannar man helt så drar den kvickt.

Ed: Tågtid

Några hundra meter (1700 meter körsträcka från Fågelviken) efter vägen mot Ed började Skandinaviska Granit AB i slutet av 1920-talet spränga sig in i berget för att komma åt den sten som var lämplig för att hugga gatsten. 1929 anlades den industrijärnväg som det fortfarande finns rester kvar efter.
När man svänger av landsvägen åt höger in på det område där arbetet med och utlastningen av stenen gjordes känns spåren efter syllarna och en av dom finns t o m kvar helt synlig. Järnvägen gick från brottet söder om landsvägen genom ett långt och djupt schakt, över vägen och ut på det stora av sten utfyllda området.
Grunden till lokstallet finns kvar söder om landsvägen, men av loken finns naturligtvis inga spår kvar. Första loket var byggt av Skandiaverken i Lysekil, och de två efterföljande var från Orenstein & Koppel AG.
Några lösa mindre rälsrester finns kvar vid utlastningen. 1959 lades stenbrottet ner då den intressanta stenen var slut.

Företagsledningen vid Ed tycks ha varit klart besvärliga att ha att göra med om man ser till antalet klagomål. Nu var ju iofs inte cheferna så värst lätta att ha att göra med vid något av stenbrotten. Fackföreningarna behövdes alltså för att ett drägligt arbetsliv skulle kunna upprätthållas, men fackföreningarnas roll var också att motarbeta t ex fylla och hasardspel bland medlemmarna.

Strax väster om utlastningsområdet finns på Lilla Rumpudden lämningar efter ett Trankokeri. Man kokade det där tranet ur sillrester för att användas som bland annat bränsle. Det luktade då illa. Mycket illa...

En av de vid Ed boende fästingarna kunde sommaren 2006 erbjuda mig en portion borrelia-bakterier. Nu är ju det inget unikt för just Ed. Lite generell koll på dom små fulingarna är ingen dum idé alls.

Eds stenbrotts arbetarbostäder: Botid

Ungefär 2600 meter från Fågelviken ligger de fyra hus som var arbetarbostäder åt Eds storbrott. Journalisten Lubbe Nordström besökte 1938 stenhuggare i Strömstads-trakten under sitt arbete med boken "Lortsverige". Det fanns mycket att fundera över. Nedgrävda trälådor som fick fungera som skafferi. Ohygieniska latriner. Ohyra. Familjerna var stora och ytorna små. Inte lär det ha varit så mycket bättre i bolagshusen på Härnäset. Trots att husen var relativt nya så var det knappast något vidare att bo där då. Idag är det mer idylliskt, och nästan pittoreskt nostalgiskt.

Strax efter arbetarbostäderna finns efter högerkurvan på höger sida parkeringen som tjänar bland annat Näverkärrs naturvårdsområde (2900 meter från Fågelviken). Om man nu har fysik till det tycker jag det är en bra idé att parkera där för att gå vidare till de få återstående sakerna jag har att presentera. Det är bara några hundra meter till Släviks vändplats i änden på vägen.

Näverkärr: Odlingstid

Näverkärrs gård är mycket gammal, mycket vacker och mycket otidsenlig. Numera behövs inga utmarker, fägator och svårskötta beten. Som tur är har släkten Benjour, som äger Näverkärr sen minst 1600-talet, skyddat skogen och annat som är värt att skydda. Idag är området naturreservat vilket skyddar det från exploatering. Det skyddar dock inte från misskötsel på grund av resursbrist. Att sköta ett område när det inte är i kommersiell drift är extremt dyrt och om ni besökare inte använder det så lär ingen vilja betala alls. Ni nyttjare är alltså viktiga för Näverkärrs framtid.

Det finns mycket att skriva om Näverkärr, men det har andra nog redan gjort bättre än vad jag kan. Västkuststiftelsen som administrerar Näverkärr har en del att läsa. Det finns också information och broschyrer vid den stora parkeringen strax före vägen in mot Näverkärr.


Vad de flesta primärt naturivrande missar är det där med framkomligheten. Om man t ex har en barnvagn med sig, inte går helt stabilt eller är rullstolsburen så är den av de flesta rekommenderade vägen genom Storskogen klart besvärlig. Man kommer inte heller så värst mycket längre via fägatorna än till Sörhagen utan full rörlighet. Grusvägen mot Näverkärr och sen vägen mot Karlsvik på vänster sida av Näverkärrs bostadshus är däremot lättframkomlig och fin och leder fram till en mycket fin sandstrand. Man kommer också nära södra änden på Storskogen den vägen utan att behöva färdas på smal stig.

Bussgaraget: Transporttid

1932 fick Härnäset busstrafik och inträdde därmed i den moderna tiden. Till vänster strax efter vägen mot Näverkärr finns resterna efter det garage som i början hyste bussen (3000 meter från Fågelviken).
Busslinjen ut på Härnäset var så pass lång att chaufförerna övernattade i Slävik, inhysta hos Kullberg i det norra av bolagshusen en bit bort. Kullberg hette enligt uppgift egentligen Hansson och Kullbergs var dom som efter att bussgaraget hade slutat användas hade huset som sjöbod. Varför och när det lilla garaget slutade användas har jag inte lyckats ta reda på, men man kan ju misstänka att bussen växte ur huset med tiden.

1936 kom busstrafiken igång på allvar när gasmaskfabriken i Brastad startade. Då fanns det stort behov av arbetskraft i Brastad och Härnäsets damer bussades alltså dit för att inträda i fabrikens moderna värld. Det måste i det av manligt hårda stenhuggare styrda Härnäset ha varit en revolution att kvinnlig arbetskraft plötsligt hade ett stort värde för industrin.

1957 sov chaufförerna fortfarande över där ute. Jag har fått uppgifter om att ett större garage för de senare och större bussarna stod på platsen för nuvarande parkering vid Näverkärrs naturreservat. Det garaget ska sen ha sålts och demonterats för att återuppföras på annan plats på Härnäset. Övernattningen och garaget behövdes väl till slut inte alls när utflyttning och privatbilism tog ut sin rätt.

Ivar Hansson som 1962 körde buss från Lysekil till Härnäset berättar att man vardagar 16.20 avgick från ABBA:s konservfabrik i Lysekil, körde via Rixö för att ta upp stenhuggare, hämtade upp arbetare vid textilfabriken Pingvin (f d gasmaskfabriken) i Brastad, lastade bussgods avsett för Härnäset i Brodalen och lossade sen sin mänskliga och materiella last ut över Härnäset. I servicen ingick ibland också lite längre stopp vid butikerna längs vägen så damerna hann med att handla det som behövdes.
Det finns givetvis busstrafik även idag ut på Härnäset, men den har knappast den betydelse den en gång hade.

Skölldensborg: Silltid

Strax väster om Näverkärrs gård finns resterna av det som en gång var fiskeläget Skioldenborg. Någon gång under 1500-talet anlades läget då sillen troligen gick till, och det finns omskrivet i slutet av 1500-talet. Det finns ett 20-tal husgrunder där och vid utgrävningar på 1950-talet hittade man i resterna efter ett av husen bitar från en stilig grön kakelugn och i en annan husgrund Hansa-mynt från så tidigt som 1538.

Man vet inte varför Skölldensborgs bostäder försvann någon gång på 1700-talet, men det som slår mig när man har tagit sig dit är att det nog hade varit klart besvärligt att få till en bra väg till platsen. Att det idag inte finns något fritidshus eller ens torp där kan vara ett tecken på det, för det här är en av de där små pärlorna som man idag är glad har sluppit exploatering. Kanske var vägbekymmer en del av orsaken till att bebyggelsen inte utvecklades vidare när sillen tröt, men det är ju också rätt trångt om plats för större bebyggelse än det som var. Platsens potential fanns nog bara inte där i en modernare värld.

Nu undrar kanske vän av ordning hur man kommer dit:

Man får först gå bort till Näverkärrs gård, lämpligen via grusvägen från landsvägen. Väl framme vid gården tar man rakt fram vid grinden (och stänger den efter sig om den inte är tydligt uppställd), fortsätter rakt ett hundratal meter , går höger runt dungen och tar sen vänster ut ett hundratal meter över åkern. Gå igenom nästa grind (naturligtvis stänger ni även denna efter er om nu inte den också är uppställd) och ta sen vänster dit vägvisningsskylten pekar. Nu blir det lite värre. Jag skulle ju kunna ta bilder på även detta, men i så fall hade mängden bilder blivit mycket stor. Stigen bör dock vara klart möjlig att följa (speciellt sommartid) för de flesta, och det finns lite smårösen som visar vägen här och var. Enkelt uttryckt ska man diagonalt över berget från vägvisningsskylten jag nämnde tidigare. Jag kan varmt rekommendera länsstyrelsernas karttjänst för den som inte har egen karta över området.
Slävik: Resetid

Där landsvägen över Härnäset tar slut ligger Slävik. Karg miljö, enbart gamla hus vid vattnet och så röd granit man kan tänka sig. De fina husen i byn byggdes under stenhuggartiden från 1860-talet, förutom en nyare sommarstuga en bit upp i backen. Från 1932 gick bussen från Slävik till Brodalen, och dom från t ex Bohus Malmön som behövde ta sig till t ex sjukhuset i Uddevalla transporterades per båt till Släviks brygga, tog bussen till järnvägsstationen i Brodalen, tåget till Munkedal och bytte sen till tåget mot Uddevalla. Idag tar det väl nån timme med bil från Slävik till Uddevalla.

Det är lite dåligt med parkeringar nere vid Slävik och de fåtaliga bussarna behöver ibland vända. Lite parkerings-omdöme behövs alltså, och de boende och båtägarna har säkert sina automobil-revir väl inordnade också.

Jag hoppas ni nu hittar tillbaka till Brodalen själva. Jag hoppas också att ni liksom jag har haft förmågan att under vägen falla in i en höggradig entusiasm för de små sakerna längs vägen. I ärlighetens namn är ju inga av Härnäsets sevärdheter i klass med Tai Mahal eller Egyptens pyramider, men Härnäset är ju å andra sidan inte så avlägset för de flesta av oss.

/Calle