Gamla kyrkan i Brastad
År 1594 besökte biskopen Jens Nilsson Brastad kyrka på sin visitationsresa genom Bohuslän. Idag finns det inget kvar av den kyrka han då inspekterade, förutom själva begravningsplatsen. Kyrkans tyngd blev med tiden för stor för den leriga slänten ner mot ån Rusen. Platsens stabilitet var säkert helt tillräcklig för den lilla träkyrka som troligen tidigare stod på platsen, men att smälla upp en tung stenkyrka på lös grund gör sig inte något vidare. Sättningarna blev till slut så pass allvarliga att kyrkan revs år 1876 då den nya kyrkan byggdes.

Att kyrkan låg där den gjorde beror på att vägarna passerade här. Det fanns förr också en landsvägväg längre österut längs Gullmaren upp mot Färlev, men vägen från Finsbo färjeläge via Ulseröd, Lyse, Gåseberg, Brastad, Bro och sen vidare till Färlev måste ändå anses som den viktigare vägen. Den östra landsvägen försvann också relativt tidigt, vilket nog berodde på att den var mer kuperad och isolerad från t ex kyrkorna och att Holma gård inte ensam räckte som anledning att färdas den vägen.

Idag finns alltså bara begravningsplatsen kvar, vilket inte är det sämsta. Fredrik Bundsens (1833-1893) grav är intressant då han var fideikommisarie på Holma, det enda fideikommisariat vi har haft i bohuslän. Bundsen-släkten hade i kraft av resurser och inflytande stor del i Lysekils utveckling på speciellt 1800-talet. Det stora gjutjärns-korset i änden på grusgången är rest över löjtnanten i Lars Sandberg, död 1832. En i mitt tycke mycket vacker gravvård.

Om man jämför med andra gravplatser i Lysekils kommun är andelen allmoge klart stort. Det finns inte mycket av "fint" folk, utan det är mest titeln hemmansägare på stenarna. Det där är ju inte så konstigt egentligen då trakten kring det som idag kallas Brastad inte var så värst rikt eller lockande förr. I Svenska Turistföreningens Årsskrift från 1913 står som följer angående sevärdheter: "Om en gifmild försyn ej har varit så slösaktig i Brastad som i närgränsande socknar i fråga om skön natur, så ha urinvånarna förlänat denna trakt desto större intresse." Inte så snällt kanske, men skönheten ligger ju i betraktarens öga. En bygd danad av effektivt jord- och skog-bruk brukar inte bli så där naturligt vacker som turisten i gemen traktar efter, men för lokalbefolkningar är ju hemma alltid bäst.

Fast mycket kan dölja sig bakom en helt vanlig gravsten. På Brastad nya kyrkogård finns en grå diskret sten med ett oansenlig namn. Mannen som nu vilar under stenen sysslade med skrot och sopor, och var alltså knappast högt aktad socialt bland ens allmogen. Han gifte sig, paret fick många barn, men sen flyttade frun av någon anledning. Där stod han så med de många barnen och fick klara sig så gott det gick, vilket förr inte var särskilt lätt utan socialt skyddsnät. Ingen ovetande som passerar den där diskreta stenen med det rätt vanliga efternamnet på kan ju ana något om det

Många dog också unga förr. De som har avlidit 1918-20 kan mycket väl ha gjort så på grund av Spanska Sjukan, då de där epidemierna decimerade befolkningen kraftigt. Spanska sjukan slog hårdast emot de starkaste, då viruset gjorde att imunförsvaret löpte amok. Ett av de mer rörande minnena från spanska sjukan finns förresten bland Bohusläns Regementes gravar på den stora begravningsplatsen i Uddevalla. Där vilar tre unga värnpliktiga, och en äldre militärmusiker, vid sidan om en sjuksköterska. Om jag minns rätt dog dom alla 1920.

Gravsten efter de fyra syskonen där storasystern under några få år runt 1920 förlorade sina syskon för att sen leva vidare ytterligare nästan 80 år till 95 års ålder kan man ju stå och fundera en stund framför. Visst fanns döden närmare de flestas vardag förr, men sorg är trots allt sorg och knappast något som är annorlunda mänskligt sett jämfört med idag.

Om någon undrar över de många smidda järnringarna på utsidan av muren så användes dom enligt uppgift förr till att parkera hästarna vid. Inte kunde man ju ha spattiga hästar lösa hur som helst på landsvägen och de där ringarna gjorde nog jobbet bra.
Det kvarvarande gamla huset med järnvimpel märkt "ANNO 1788" vid grusplanen bör väl ha använts som den typen av hus brukade användas. Likbod, förråd, verkstad m m. Det hade visserligen en officiell funktion som likbod, men likt många andra kyrkliga byggnader har behovet nog styrt. Lysekils kyrka användes t ex vid något tillfälle t o m som bilverkstad när mekaniker Alséns verkstadsdörr inte var bred nog och prosten Lüsch inte kunde kunde hitta någon som reparerade hans bil utomhus mitt i smällkalla vintern. Bilen baxades alltså in i kyrkan för uppvärmd reparation, så att prosten värdigt kunde färdas som vanligt på söndagen. Fast så värdigt var det nog inte, då prosten var känd för ett "frejdigt" körsätt och fick folk att sätta sig i säkerhet om han så bara startade motorn.
Den nya kyrkan byggd 1876 ligger en bit norrut från den gamla begravningsplatsen längs vägen mot Brodalen. Murarna är riktigt fina, med omväxlande stenar levererade från traktens bönder på det vis som ofta påbjöds förr. På bägge sidor om tornet finns runstenar inmurade. De har tidigare tillhört en stensarkofag som borde ha rests i mitten av 1000-talet, och stenarna satt inmurade i gamla kyrkan då den revs. På den ena stenen står i runskrift: "Jungfru Maria hjälpe den som gjorde denna sten". Nu snackar vi statusobjekt! En grav som den stenarna en gång tillhörde måste ha varit något alldeles speciellt på 1000-talet och den som hade såna resurser måste ha varit en storman av rang. Han har rätt säkert haft sitt säte någonstans i närheten. Det naturliga valet borde vara Holma som är den enda stora gården i närheten av Brastad, men Holmas tidiga historia är okänd så det lär vi nog inte kunna reda ut.
Vid kullarna mot nordost strax invid den nya begravningsplatsen ska Brastads avrättningsplats ha legat. Det låter helt rimligt då dödsstraffet förr användes som avskräckning och en del av detta kunde vara att låta offren hänga kvar en tid att se. Då måste man ju hålla till i närheten av landsvägen som förr gick strax framför.
På baksidan av nya kyrkan mot nordväst finns delar av släkten Pettersson på Holma begravda, terrasserade på egen friköpt tomt. Forskaren Otto Pettersson köpte Holma gård på 1880-talet och anlade havsforskningsstationen på Stora Bornö. Nu ägs Holma gård av industrimannen Onstad, och markerna där är nu i status av halvfärdig golfbana.


/Calle